TORSTEN JURELL IFRÅGASÄTER DEN OKRITISKA LYDNADEN

Recension i Göteborgs-Posten av utställningen Narrsterck i månsken på Röhsska museet 2 dec 2014 - 15 mars 2015. Recesent: Sara Arvidsson.

Dockor och marionetter brukar ofta förknippas med barndom och oskyldig lek, samtidigt som de har några märkliga särdrag: de förekommer rikligt i skräckfilm och deras förmåga att svansa med - att fungera som följsamma reflektionsytor för ägarens nycker - gör dem dunkelt värdeladdade och fulla av tolkningsmöjligheter.

En kväll sitter konstnären Torsten Jurell och tittar på Skavlan. I programmet deltar en norsk officer iklädd kamouflageuniform. Officerens krigiska mundering, hans självklara attityd och nollställda inställning till dödandet i Afghanistan upprör Jurell, som inspireras till att skapa en teater och en ridå av kamouflagemönster som snart därefter visas i en galleriutställning i Kina.

NARRSTRECK I MÅNSKEN, som kan ses på Röhsska museet, är en vidareutveckling av tidigare projekt som visats på såväl Röhsska som Östasiatiska museet, där Jurells nära förhållande till Kina och landets uttrycks- och hantverkstraditioner understryks.
Konstnären har spenderat mycket tid i staden Jingdezhen, känd för sin keramik, och influerats av ett besök i Quanzhou, där flera framstående marionetteatrar huserar. I utställningen återkommer bilden av marionettsoldaten - förövaren och offret.

Dockansikten i porslin och stengods invaderar i truppklungor. Keramiska huvuden hänger och dallrar likt skalper. I montrar trängs figurer framför kamouflagenät, på andra håll ligger isärplockade dockdelar och händer staplade i högar.
Det mörka draget skär igenom utställningen allt skarpare och de till en början så näpna figurinerna transformeras till makabra troféer. Utställningens höjdpunkt är en marionetteater med tillhörande ljud. Dockor, iklädda svart, riktar blicken mot en flaxande figur i vitt. Vi ser bara ett par armar av den senare - de dirigerar.

TORSTEN JURELLS VISUELLA uttryck är detaljrikt och plottrigt, och den lite vitrinskåpskryddade estetiken väcker visst motstånd hos mig. Men när motståndet ger med sig, avslöjas en innerlig ambition och ett allvar som imponerar. Vitrinskåpen, eller montrarna, får i detta fall en förvrängd funktion och laddas med ackumulerad auktoritet - och det är en ömsom vacker, ömsom skrämmande uppvisning.
I sitt fria förhållningssätt och emotionella tilltal återfinns vissa släktskap med Christian Boltanski, som aldrig upphör med att kretsa kring historiska händelser av sorgeanknutna slag. Narrstreck i månsken uppmärksammar likheterna mellan samlarens dekorativa objektifiering och dirigentens övervakande kontroll samt den skenbara gränsen mellan mord och krigens "hjältedåd".
Ett ifrågasättande av överhöghet och okritisk lydnad; mot de som drar i trådarna och de som allt för lätt följer.

Sara Arvidsson