LANDMÄRKEN I UNDERJORDEN

Text: Torsten Jurell. Från boken "TUB-3, 14 Stationer på Hjulstalinjen" 2011.

JAG GÅR TILL marknaden i Caochangdi och köper min potatis. I denna by i Beijings utkant trängs jag bland folk som handlar sin mat. Med omsorg väljer jag min potatis. Av den skär jag klichéer med potatisskalare och trycker min grafiska svit om den blå tunnelbanelinjen i Stockholm - TUB 3.
Potatistryck är något många gjort som barn men vissa konstnärliga uttryck föraktas dessvärre. Potatistryck står underst, till och med bortom alla nämnbara. De hör, liksom tunnelbanan, underjorden till. Både potatistryck och tunnelbana handlar om kommunikation. Under färden uppstår plötsliga tillfällen att ta vara på.

När jag flyttade från Göteborg till Stockholm formade tunnelbanelinjernas kartor min geografiska bild av staden. Jag har alltjämt svårt att ovan mark hitta närmsta vägen mellan vissa platser. Tunnelbanans karta är en rak sträcka där de olika stationerna ligger som ett pärlband. Ovan jord påminns jag gång efter annan att jag nödvändigtvis inte behöver passera alla stationer för att hitta dit jag ska. Min "inre" karta förblir dock enkel och rak.
Att vara bland folk i tunnelbanan, att förstå koderna; hur man kan se på varandra utan att "titta" är ett härligt sätt att färdas.

Det händer att jag sover mellan stationerna. Jag känner när tåget saktar in och vaknar därför alltid i tid. Ibland kan jag känna var jag är genom att jag minns vissa uppförslut eller sträckors längd där tågets hastighet ökar. När jag ser ut genom fönstret är världen abstrakt. Färger, mönster, formen på en plåtbox; de olika väggarnas struktur är det som jag orienterar mig efter snarare än stationens namnskylt. Plötsligt är väggen kaklad i klara färger - jag är framme och när jag tar mig upp via rulltrappa är jag inte sällan uppe i fel ände av stationen, övertygad om att jag gick rätt. Sådan är min vardag vare sig jag är i min hemstad eller Beijing.

Vissa föraktar även tunnelbanan. Det har inte så mycket med färdmedlet att göra som att vistas bland folk av annat slag än sig själv.
I tunnelbanan är jag både privat och utelämnad, en del av ett resande kollektiv. Det tycker jag om.
Mellan hemmet och ateljén tar jag "Grön Linje", men de senaste två åren har jag oftast färdats en kortare sträcka med den "Blå" - TUB 3.

Den "Blå linjen" är tillkommen i ett senare skede av Stockholms utbyggnad.
Mellan dess båda slutstationer, Kungsträdgården och Hjulsta binds, den administrativa maktens Stockholm sedan århundradensamman, samman med förorterna, med arbetarklass, hantverkare, tjänstemän och akademiker från hela världen vilka skapar, bygger och formar vår dag.
Tunnelbanan är den perfekta kommunikationen. När jag beslutade mig för att skildra "14 Stationer på Hjulstalinjen" föll det sig därför naturligt att använda potatis som konstnärligt uttrycksmedel.

Sviten är en "hommage à" Lu Xun och Ando Hiroshige.