DE SKULLE BLI KONSTNÄRER

Text: Torsten Jurell. Novell publicerad i Boken om KV Konstskola 2009

De stod tätt bredvid varandra och tittade koncentrerat på en rödlök utan att låtsas om något annat i rummet. Anders, som var den som hade ett ritkol, gjorde ett beslutsamt utfall och just som spetsen satte en klutt på den lilla målarduken hejdade han sig. Ett häftstift satt inte rakt och hela det primitiva staffliet tycktes fly under det ynka trycket.

Lars hade redan ritat en liten, liten lök med blyertsskruvpenna som han hade haft med sig i den bruna manchesterkavajen. Hans duk var ungefär i samma storlek som Anders. Cirka 20 x 20 centimeter, ojämnt klippt med ett häftstift i vart hörn.

Lars spottade på fingret och suddade. Duken blev grå där fingret tryckte runt saliven.

"Han rodnar" tänkte Anders och ritade med en självklar rörelse så löken täckte hela duken.

Lars hade genast när ritkolen delades ut, tappat sitt och därtill trampat på det. Han hade aldrig flyttat bort foten från kolet, men nu lotsades han tappa pennan och passade då på att fånga upp lite av de största bitarna. Nu lyckades han rita dit en hyggligt kraftig linje och trots att duken hade blivit ganska kladdig, kände han sig ändå rätt nöjd.

Han vände i denna förnöjsamhet sin blick rakt mot Anders och för ett ögonblick såg de på varandra och log.

De skulle bli konstnärer.

Runt om i rummet stod tjugoåtta andra unga och stirrade koncentrerat på lökar.

Också de fast beslutna att bli konstnärer.

Lars förde penseln med krapplack till duken. Det var som om färgen kanade fram. Den både blandades upp med kolet och skyflade kolet framför sig som en snöplog. Han doppade penseln i terpentinen.

Men nu ville det sig inte bättre än att en svartröd sörja började rinna...

"Jävlars skit" tänkte Lars och tittade hastigt på Anders som nöjt kisade på sin röda lök samtidigt som han vant torkade sin pensel.

"Jävlars skit. Jag får pröva med lite vitt där det runnit" tänkte han och strax hade han skapat en skär banan.

"En skär banan!"

Den andre läraren, som presenterat sig som Eva, stod bakom honom. Hon hade långt ljust hår, uppsatt i en hästsvans, och doftade vitlök. Inte mycket och inte oangenämt.

"Tja-ha. En skär banan är ju en tolkning... Men du, skämt åsido. Bestäm dig för en röd färg som ett slags mellanregister. Sedan kan du gå upp och ner i valörerna...."

Lars fattade ingenting. Han tittade på Evas nästipp som rörde sig upp och ner medan hon talade.

"Om du tittar noga på löken så kan du bestämma minst tre olika röda färger. Bestäm tre röda färger och sätt dom på din duk. De behöver inte vara lika lökens röda färger men de skall stå i lika förhållande till varandra så som de gör på löken". Nästippen rörde sig upp och ner och orden liksom studsade ur Evas mun.

"Det där ser fint ut!" Eva fortsatte över till Anders. Hon log. "Vad tycker du själv?"

"Jo, jag tycker nog att det kan bli bra" Anders log tillbaka och log mot Lars som lotsades inte se och höra.

"Blir den här färgen bra?" Lars höll upp sin pensel framför Eva med en blandning av ockra, krapplack och svart.

"Nja..." Eva hackade till ett skratt, "så kan man inte riktigt se färger. Färger står i ett förhållande till varandra."

Anders nickade och log.

"Jag skall nog visa dig din krullhårige skit" tänkte Lars, men kunde inte se annat än fånig ut.

Dagen som konstnär hade börjat så likt för dem båda. Men redan efter en kort stund hade färg och lök blivit för den ene till en förhatlig smörja, den andre som en hemvand, alldaglig syssla.

När ytterligare trekvart hade gått stod Anders där med ett alldeles lysande litet konstverk som tilldrog sig allas uppmärksamhet.

Lars hade åstadkommit två skära bananer, varken mer eller mindre.

Han hatade redan måleriet.