ATT LEVA
Text: Torsten Jurell: Konstperspektiv 2013. Presentation av den kinesiske skulptören Wang Jingxue (Xiao Xue)
Det var en tidig kväll i Jingdezhen när jag för första gången träffade Xiao Xue. Hon hade min gula bok i handen. Jag var på väg till mitt rum på det enkla hotellet när hon glad men samtidigt lite blygt kommer för att berätta att hon gillade bilderna hon sett. Det var oväntat och väldigt smickrande.Detta hände för två år sedan och i digitalkameran som hon grävde fram ur axelväskan visar hon vilken konst hon själv gjorde. Märkliga bilder, ovanliga, uttrycksfulla skulpturer.
Några dagar senare tog hon mig genom de vindlande gränderna vid Lao Chang, Den Gamla Fabriken, där hon på den tiden hade sin ateljé. Vi får skygga för några arga gäss som nafsar efter våra ben, hoppa på stenar för att undvika regnvattnet som gjort den smala gränden till en gyttjestig, jag krockar med en kvinna som Xiao Xue flyktigt förklarar vara grändens prostituerade. Folk stannar upp, tittar vad det är för en som Xiao Xue har i sitt släptåg, för att slutligen komma in i den lilla ateljén som hon delar med en vän.Xiao Xue visar skulpturer, expressiva med självklara appliceringar av glasyr, hennes bearbetningen av leran, allt sammantaget avvek från vad jag sett i lördagsmarknadenas stora utbud av konst och konsthantverk där studenter från Jingdezhen Ceramic Institute och andra unga keramiker säljer sina alster.
Jag minns att då jag såg Xiao Xues verk på riktigt, jag hade lite svårt att helt ta till mig det burleska i uttrycket i vissa av skulpturerna, de som på en och samma gång hade en erotisk, frejdig, humoristisk touch och ett alvarligt nästan religiöst anslag. Det var något i hennes omedelbara rättframhet i uttrycket som jag vid detta första möte måste värja mig mot och när jag skriver om de dubbla känslorna återkallar jag i minnet stunden då Xiao Xue sätter på fläkten och rotar runt i röran och jag kan faktiskt även återkalla hur exakt jag kände denna tveksamhet även om jag framför allt hänfördes av hennes verk.
Min association som gör minnesbilden så exakt i känslan är lustigt nog att det kommer mig att tänka på mitt förhållande till den maträtt som jag så ofta äter i Jingdezhen; Kogua - den bittra melon som tillagas med jästa bönor, torkad chilipeppar och ingefära. Från början var jag både förtjust och lite äcklad av denna grönsaksblandning men med tiden vande jag mig så att jag nu älskar denna beska, salt-syrliga pepparstarka grönsaksblandning. Jag finner associationen träffande! Man måste pröva en maträtt kanske upp till tio gånger innan man kan avgöra om det är en smak som passar och så är det också med konsten.Ett bakverk kan vara grant på ytan, men tomt på innehåll när smaklökarna skall ha sitt. Koguan är inte insmickrande vid första anblick, men vinner en för livet om man ger den mer än en chans. Nu när tid har gått och jag hunnit bli mer bekant med hennes konst har jag också helt tagit till mig de uttryck jag då inte riktigt klarade av.
Anledningen till att jag vill berätta om Xiao Xues skulpturer är för att det är en ovanlig konst, utförd i keramik, i en stad som i årtusenden frambringat märkvärdiga föremål ur sin lera. En stad där hantverket excellerar och ändå, Xiao Xues konst är på intet sätt unik för jag ser den när jag är på museer i Kina. Jag stannar alltid till just inför denna typ av arbeten, ja inte bara i Kina. Denna slags konst som jag refererar till är alltid anonym även när den är väldigt ung, gjord in i vår tid. Ofta anonym för att den i sin tid inte alltid ses som konst eller just för att konstnären i fråga inte tillhört en intellektuell maktelit som tagit plats i strålkastarljuset eller lagt en professorstitel till namnet på visitkortet. Denna konst är i regel skapad i en folklig tradition av ett konstnärligt "måste", i ett begär och det är i Jingdezhen som Xiao Xue finner den andliga luft att andas och leva, som gör hennes konst möjlig, men kanske hennes konstnärskap omöjligt. Omöjligt, just för stadens bundenhet vid sin starka hantverksanda hur "riktigt" porslin och keramik skall se ut för att få sticka ut.
När jag bestämde mig för att försöka skriva om hennes skulpturer är det inte för att de behöver levandegöras, men väl synligöras. Det är som med bittermelonen och den jästa salta bönan. De samverkar till att framhäva varandras säregenheter i en enhetlig smakupplevelse. Xiao Xue behöver lyftas fram i ett konstsammanhang där hon och likasinnade konstnärer ömsesidigt skänker varandra ljus. Xiao Xues skulpturer behöver hamna så att de får en riktig presentation och i min iver att försöka pusha henne dit har jag vid ett flertal tillfällen uppmanat henne "Flytta till Shanghai, Beijing eller Guangzhou!". I min välvilja att ge Xiao Xues en plats i solen där hennes talang får blomma ut har jag ihärdigt uppmanat henne "Du måste bli branschkunnig, street-wise, få ett professionellt förhållningssätt!" Så har jag gått på i min förvissning om vad som är nödvändigt och bra för henne på den stenhårda konstscenen. På gränsen till aggressivt har jag försökt förmå henne att hitta en plats i tillvaron bland gallerier och konstnärer bortom Jingdezhen.
Nu inser jag att jag har fel. Naturligtvis vidhåller jag att hennes konst skulle må bra av att finna andra vägar än vad Jingdezhen kan erbjuda. Men nu förstår jag att hon behöver Jingdezhen för sitt skapande just för att denna plats har ett långsammare, vänligare tempo."I beleive my feelings!" Xiao Xue uttrycker sig klart. Många gånger återkommer hon till att hon levt lång tid i Jingdezhen. Hon är ung, flyttade från Hebei, sin hemprovinsen på sin lärares uppmaning när hon var nitton år. Nu har hon bott i mer än sex år i Jingdedzen. Hon förkroppsligar begreppet "jingpiao" och i samtalen med mig återkommer hon ofta till just sin "känsla" när hon bedömer olika företeelser, men just nu lyssnar jag inte. Jag är själv ständigt upptagen med att kämpa för min egen plats i tillvaron och så övertygad om att mina erfarenheter är allmängiltiga att jag därför inte hör vad hon säger.
Det är inte så att jag inte reflekterar över hur konstmarknaden med sina mässor och biennaler omvandlar allt till fetischer, men i samtal med Xiao Xue förstår jag att jag själv inte undgått att påverkas.
Genom en presentation av hennes konst vill jag försöka synliggöra detta mänskligt nödvändiga som själva skapandet är ett uttryck för. Genom att försöka beskriva detta nödvändiga blir inte bara Xiao Xues konstverk levande för andra, själva insikten som uppstår i denna presentation är i sig ett arbete för mig att förbli levande.Jag ser så mycket konst och konsthantverk som produceras för en marknad utan annan avsikt än att inbringa pengar som ett mål i sig.Det finns ett tydligt och bestämt val hos Xiao Xue att konsten är en nödvändighet för livet. "Vem är jag om ett år?" ."För ett år sedan tänkte jag så här..."
Kring sin konst formar Xiao Xue frågorna om livet och framtiden. Xiao Xue pratar aldrig om gallerier, konstmarknad eller vilka pengar en eventuell framgång kan ge. Det betyder inte att hon inte tagit intryck av vad jag har försökt pådyvla henne för att hon bättre skall kunna få utrymme att tillföra sin talang något ytterligare, men det är inte hon som skall flytta in på konstscenen. Det är konstscenen som skall anpassa sig till det unika, lågmälda och känsliga. Ett konstnärskap som Xiao Xues behöver folk som på ett bra sätt kan lyssna till henne och bistå henne. En bra gallerist helt enkelt för publiken är förtjänt av att nå kontakt med detta konstnärskap.