RÖTT BLOD — VIT FROST

Träsnitt om klasskriget i Finland 1918

Träsnitt utförda mellan 1974 -1977 ca. Text: Carsten Palmaer. Utgivna som bok med samma titel på Mannerheim& Mannerheims förlag 1984.

Under storstrejken 1905 kommenderas kosacker ut mot finska arbetare.

Storstrejken riktar sig framför allt mot det ryska herraväldet - Finland är sedan 1809 ett ryskt storfurstendöme.

Både borgare och arbetare deltar från början i strejken.

När borgarna bryter strejken kommer det för första gången till öppen strid mellan arbetare - "röda" - och borgare - "vita".

'En annan stor klasstrid var torparrörelsen, som tillspetsades vid årsskiftet 1906- 07 med strejken vid Laukkos gods, som ägdes av friherre Standertskiöld-Nordenstam.

"Han sa upp och vräkte flera tiotal torpare efter något gräl, det gick dithän att polis kommenderades ända från Helsingfors för att verkställa vräkningen, detta skedde mitt i den strängaste vintern.

Torparna och deras familjer kastades ut ur stugorna, dörrarna lyftes bort från gångjärnen och fönsterrutorna slogs in.

Människorna fick vandra ut i vinternatten."

Tuure Lehen, röd ledare, intervjuad av Taisto Jalamo 1972.

De skarpa motsättningarna på landsbygden har skildrats av Väinö Linna i hans torpartrilogi.

Antalet jordlösa på landsbygden har ökat explosionsartat under decennierna runt sekelskiftet.

Bönderna känner sig hotade av socialdemokraternas tal om torparfrigörelse.

De rättigheter det finska folket kämpat sig till 1905 och 1906 avskaffas i praktiken av tsarregeringen under de följande åren. Senaten - regeringen - består av ryska tjänstemän.

Den finska arbetarrörelsen driver samma krav som den svenska vid samma tid - allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag.

1914 utbryter det första världskriget. Rysk militär förläggs i Finland.

1917 utbryter februarirevolutionen i Ryssland.

Tsaren störtas.
På sommaren 1917 förklarar den socialdemokratiskt dominerade lantdagen, genom den så kallade maktlagen, Finland självständigt i inrikesfrågor.

Försiktiga borgerliga politiker uppmanar den ryske generalguvernören att utlysa nyval.

Nyvalet vinns av de borgerliga partierna. Maktlagen upphävs.

Livsmedelsbristen leder till hungerkravaller i de stora städerna.

Både röda och vita börjar beväpna sig.

Den 7 november tar bolsjevikerna makten i Ryssland.

En vecka senare utbryter storstrejk i Finland. De röda gardena - eller "ordningsgarden" som de också kallas - uppträder som polismakt.

24 personer - mördas av de röda under strejken. Rödgardisternas uppträdande väcker avsky bland de vita.

Efter bolsjevikrevolutionen vill de borgerliga få till stånd en snabb brytning med Ryssland.

Den 6 december 1917 godkänner riksdagen självständighetsförklaringen och några veckor därefter erkänner den ryska regeringen Finlands självständighet.

På socialdemokraternas extra partikongress den 25-27 november 1917 vill många delegater ta makten omedelbart.

Andra delegater vill samregera med böndernas parti, agrarerna.

Men agrarerna vill inte samarbeta med socialdemokraterna.

De vita samlar redan en armé i Österbotten under ledning av general Mannerheim.

Rysk gäst vid den extra partikongressen är Josef Stalin.

Han uppmanar socialdemokraterna till revolution och lovar dem rysk hjälp.

40 000 ryska soldater finns kvar i Finland i väntan på hemtransport.

De står i praktiken inte under bolsjevikregeringens befäl.

Den ryska militären beväpnar rödgardisterna, medan de vita får sina vapen från Tyskland och Sverige.

"Så stod tre-fyrahundra man nedanför båtarna och bad de ryska matroserna om vapen.

Matroserna kastade ner gevär och ammunition på isen."

Jaakko Kivi, rödgardist.

Klockan tio på kvällen den 27 januari 1918 tar socialdemokraterna och röda gardet makten i Helsingfors.

Kärnan i den vita armén är tjänstemän, studenter, egna företagare och framför allt bönder.

Vidare strider på den vita sidan 2 000 jägare, utbildade i Tyskland. De används som officerare och underbefäl.

Ett hundratal svenska yrkesmilitärer deltar i kriget vid sidan av de 800 frivilliga i den svenska brigaden.

De röda går ut i inbördeskriget fackföreningsvis, utan utbildade officerare, utan samordning.

Bristen på befäl gör det omöjligt för de röda att ta initiativet i kriget.

Framför allt i Karelen och i Tammerfors får rödgardisterna stöd av rysk militär.

Under februari månad stabiliseras fronterna.

De röda försöker skära av järnvägsförbindelsen mellan Karelen och Österbotten, men misslyckas.

En ny röd offensiv mot Vilppula den 10 mars slås tillbaka och vänds i en vit motoffensiv mot Tammerfors.

"Branting vill transitera vapen. Han menar att den röda vågen ska stänka hit och den bör om möjligt, medan tid är, uppdämmas i Finland."

Ur sjöminister Erik Palmstiernas dagbok.

Den svenska regeringen - sammansatt av socialdemokrater och liberaler - vägrar att låta den svenska krigsmakten gå in på de vitas sida i Finland.

I hemlighet stöder den de vita.

Utanför regeringen finns det ingen nämnvärd entusiasm för det vita Finland inom den svenska arbetarrörelsen.

Arbetare som anmält sig till den svenska brigaden utesluts ur fackföreningarna.

Det lilla socialdemokratiska vänsterpartiet sänder ut agitatorer, som lyckas få flera frivilliga att vända vid svensk-finska gränsen.

Framför allt bekämpar arbetarrörelsen planerna på en svensk intervention på den vita sidan.

Den 3 april landsätts drygt tiotusen tyska soldater vid Hangö, i de rödas rygg.

De går mot Helsingfors. Den 6 april faller Tammerfors för den vita armén.

Helsingfors kapitulerar för tyskarna den 14 april, Åbo den 15.

De röda retirerar mot ryska gränsen men de allra flesta inringas.

Den 4 maj faller de sista röda fästena, Kotka och Fredrikshamn.

På den röda sidan hade 1649 vita mördats under kriget.

Hämnden blev fruktansvärd.

Minst 8 380 röda avrättades.

Socialdemokratiska källor har uppgivit antalet till 14 604.

"Ett träd som bär giftiga frukter

skall ej odlas, ej kelas med,

det skall huggas af vid roten

och kastas i elden som ved.

Och Finlands förråade röda

som drömma om rof och mord

skola rotas ut och fördrifvas

ifrån vår befriade jord."

Bertel Gripenberg, poet och vit officer, i diktsamlingen Under fanorna, 1918.

Antalet döda i svält och sjukdomar i segrarnas fångläger uppgick till minst 11.783, men torde närma sig det dubbla.

Statistiken är bristfällig.

67 788 människor dömdes för landsförräderi till varierande straff.

(Siffrorna här och på föregående sidor har hämtats ur dr Jaakko Paavolainens dokumentation av röd och vit terror.)

De rödas nederlag var totalt.

Men det gick inte att driva varken industri eller jordbruk med en så stor del av befolkningen i fängelse eller fångläger.

De flesta röda släpptes under 1918.

Arbetarrörelsen organiserades på nytt, men för framtiden var den splittrad i en socialdemokratisk och en kommunistisk del.

" Monument i granit och brons:

gestalter med svärd i hand,

döende ynglingar,

sörjande fosterland -

på torg och i skvärer med blomplanteringar

stoder

som talar, skriker, prålar:

hjältegravar! hjältegravar!

Kummel i djupaste skog,

snötäckta, undangömda,

utan stenar, kors eller namn -

ej ens omgärdade

några okända kummel blott.

Men det viskar, det spelar i skogen,

barkbrödsskogen, timmerskogen:

hjältegravar! hjältegravar! "

Elmer Diktonius i diktsamlingen Stenkol, 1927