Konstnärspresentation i FiB/Kulturfront #6-08
Med internet och Skype har jag nära kontakt med konstnärsvänner runt hela jorden – envar sitt eget centrum på gott och ont.
ETT SKEPP KOMMER LASTAT med död från Kina. Det är vapen till Zimbabwe som många fruktar Mugabe ska bruka mot oppositionen. Runt om i södra Afrika visar folk sin vrede.
|
”…Det kändes bra att ha gjort några snabba bilder med ett syfte. Också
att försöka stödja folket i Zim och kampanjen mot vapenskeppet. Tack
för ditt svar – jag uppskattade det verkligen. Jag arbetade i timmar
med bilderna och slutligen blev jag osäker på vad jag egentligen ville
säga…
Jag har så blandade känslor, främst för att det nu är viktigt att
visa världen vad vi tror på och våra ledare borde stå upp för detta
rätta… I stället tittar de bort… Förmodligen för att det passar dem
bäst i rädsla att folk vänder emot dem alla fel de själva begår. De vet
att de har en hel del på minuskontot som de inte är beredda att peta i
och samtidigt peka finger åt Mugabe…”
”…Just det, så är det med mig också. Jag vill ge folk en ingång i
stället för att säga hur de skall tänka. Men så tänker jag också, att
jag oftast förklarar för mycket, för jag vill att andra skall förstå.
Så jag är tacksam för dina kommentarer då jag har svårt att finna
balansen själv ibland.
Å andra sidan, funderar jag på att sätta upp bilderna på offentliga
platser. Jag har alltid velat göra grafitti, men har aldrig funnit
något viktigt nog att berätta. Det finns andra orsaker också: Det finns
knappt någon grafitti i Namibia… och det finns inte många platser där
jag kan göra så att alla ser, för till skillnad mot Europa kör folk
till de flesta platser. De promenerar inte. Om något skall synas så
måste det göras stort – vilket är komplicerat, dyrt och farligt…
Som nu… om inte jag ”står upp” och så brett som möjligt visar bilderna
för att påverka, i någon mån, då har jag också misslyckats med mina
ideal… i detta fallet är det kanske bäst och förmodligen mest effektivt
att försöka vända sig till en dagstidning för publicering. Hur som
helst – jag får tänka över detta lite mer…
Temperaturen har gått ner fem grader – brrrr Jag gillar inte kylan. Inte katterna heller…”
Trots att Imke Rust är en av Namibias mest framgångsrika konstnärer,
vars uppmärksamhet växer utanför landets gränser är tillvaron tuff.
Ingen konstnär i Namibia kan leva på sin konst. Det finns ingen
tradition av konstköp och fåtaliga är besökarna till de utställningar
som görs.
Imke Rust bor i Windhoek men är uppvuxen på en liten farm. Hon är
fjärde generationen tyskättling och konststudierna skedde på distans,
som det mesta i detta glest befolkad ökenland. Redovisningen av
konstarbetet skedde i Pretoria i Sydafrika och formatet på hennes
arbeten fick lämpa sig för långa busstransporter.
Arbetsmaterialet var ofta det som var tillgängligt, Imke målade med te,
tippex… uppfinningsrikedomen blev stor. Tidningssidor blev brukbart
underlag. Ur denna begränsning har det växt en väldig grafisk säkerhet
som hon fortsatt utveckla som en av de första konstnärer i Namibia att
bruka datorn som konstnärligt bildverktyg.
Förvånad berättar Imke att hon har blivit utsedd till ”Årets Konstnär”
av Namibian Women´s Society. Över veckoslutet reste hon till Okahandja
dit hon inbjudits att visa sin konst, berätta om sitt konstnärsskap och
motta utmärkelsen. Åter hemma skriver Imke; ”Det är en totalt
annorlunda värld för mig – väldigt konservativ och fokuserad på saker
typiska för traditionella, konservativa hemmafruar: stickning, sömnad
och kakbakningstävlan.
De är mer intresserade att slaviskt följa
recepten än att hitta på nytt… Milda makter, det är sannerligen inte
min värld! Men jag förmodar de fyller sina liv med något som de anser
vara meningsfullt, en samhörighet. Känslan av tillhöra en grupp är
förmodligen trevligt.
Att de har valt mig som sin ”Konstnär för året” kan jag inte förstå –
det är förmodligen det mest upphetsande de någonsin har hittat på…? Men
de tycktes verkligen gilla min presentation och efteråt berättade många
att de tyckte det var intressant och märkligt att höra hur jag tänker
och vad jag gör. Så jag förmodar att jag i ett litet perspektiv har
öppnat ett litet fönster i någon kvinnas liv.
Jag hade med mig av min konst – merparten sådant som är ”lätt att ha
hemma”, men jag sålde inget. En kvinna köpte min katalog till sin son
som är tandläkare och på så vis har någon i alla fall fört vidare något
om mig till någon annan… så det var i alla fall en liten framgång ;o)”
Imke pendlar mellan optimism ”Jag skall bli den förste konstnären som
kan leva på min konst i Namibia” och att emigrera till Europa eller
någon annan stans där intresset och möjligheterna för konsten är
större. Imkes dilemma är inte unikt, snarare typiskt och hon är väl
medveten om att det kanske inte blir så mycket annorlunda på annan
plats. Mycket i konstvärlden är bara hägringar, hårt arbete och många
profitörer.
”Kanske skulle jag flytta längre ut i öknen – jag är ju ett ökenbarn…”
Men med de nya kommunikationerna förändras också konstscenen, eller snarare, nya konstscener uppstår.
Imke Rust är, utöver sitt eget bildskapande, verksam som curator och
initierar och drar i flera stora konstnärsprojekt. Det senaste,
”Berlin-Windhoek”, slukar all hennes tid i administration och möten. De
nya bilderna kring zimbawekrisen och hennes vinnande bild i en
omslagstävling till en kulturkalender ger en välkommen nytändning i det
egna skapandet.
”Jag slits mellan tanken: älska alla, döm ingen och idealet att man
måste stå upp och säga ifrån vad som inte är rätt. Men hur skall jag
finna balans mellan dessa två?…
…Hur som helst, eftersom skeppet återvände blev här inga verkliga
demonstrationer, men det var ett verkligt ramaskri. Från alla slags
människor, förutom dem i högst upp i regeringen.
Alltihop har distraherat mig från mitt övriga arbete och jag måste
komma på fötter igen och få saker gjorda. Jag måste bli mer fokuserad.
Det är så svårt just nu då mitt hjärta inte finns med i det….
Jag skriver mer senare. Ha det så bra!
Luv Imke”
Text: Torsten Jurell
|
| |
|
Texter av Jurell