Text till katalog "Anrop till Underjorden!" 2008
PÅ VÄG TILL KALLAX flygplats hör jag på nyheterna att forskare har funnit en bakterie djupt där nere i jordens innandöme.
Där har den levt tills nu, oss ovetande.
Jag vet inte hur forskarna har resonerat, men jag förmodar att de
borrat sig nedåt, in i jorden, i förvissning att fina något.
Men kunde de veta vad de skulle finna?
Även jag har sökt mig till platser i förvissning att finna något.
En gång tog jag del i en workshop i Kapstaden. Det var hösten 1996.
Workshopen går under namnet Thupelo Workshops.
Thupelo är ett Sotho-uttryck och betyder ‘ to teach by example’.
Själva idén var att konstnärer kom samman, främst de lokala,
sydafrikanska, men också från andra länderna runt omkring Sydafrika,
samt några av oss från övriga världen.
Vi arbetade tillsammans och delade erfarenheter.
TIO ÅR SENARE I Orsa i Dalarna deltog jag i ett träsymposium.
Åtta kinesiska konstnärer och lika många svenska arbetade ihop under två veckor.
Åter fann jag hur väl det passade mig att arbeta sida vid sida så öppet, naket och intensivt som man gör i en workshop.
En kackerlacksflicka, en figur på en åsna och ett högtalartorn kom till ur mina händer ”bara så där...”
Sommaren som följde hyrde jag en ateljé i Beijing där jag arbetade
vidare på högtalartornet som bildmotiv men nu målade jag i tusch.
Kring skulpturen av högtalartornet hade det vuxit fram en hel grupp; ”Flickorna i Calais”.
Gregory Coates, min konstnärsvän i Allentown döpte tornet till ”Information”.
”Information”, bara namnet gav mig idéer åt alla möjliga håll!
Den hösten hände något nytt.
Kanske en bagatell för andra, men för mig uppenbarade sig en ”Mus-Flicka-Djävul”.
Ibland är det en tillfällighet.
Jag såg ett litet stycke trä i ett litet, litet stånd där en man sålde
stämjärn. Det var i Izmajlovskij Park, den väldiga marknaden i Moskva
där jag gick och letade efter en lämplig vattenkran att ersätta den som
hade stulits från ”Vattenbärerskan”, min skulptur som egentligen kom
från just Thupelo Cape Town.
Egentligen var ståndet inte mer än en ett stycke grovt tyg utbrett på
ett bord, men verktygen som låg där var fantastiska och han tillverkade
dem själv.
På bordet låg också detta märkliga trästycke av valnöt från Kazakstan.
Kanske var den en bit av en rot, eller kanske en knölig utväxt på en
gren. Jag köpte det och det blev liggandes över ett år innan jag
började hugga i det.
Det var en tid efter att jag kommit hem från Kina.
Egentligen skulle jag bara göra en slags kinesisk håruppsättning på en
liten kvinnofigur, något som jag sett på en teaterdocka i Liulichang,
eller kanske i tunnelbanan, eller kanske på någon annan skulptur.
Den underbart egendomliga skiftningen flickan fick i sitt ansikte kom
sig av att jag faktiskt inte är så intresserad av trä. Jag bara arbetar
i det och finns det skiftningar i träets ådringar så hamnar de där de
hamnar.
För mig var hon ny, gåtfull och lite skrämmande.
-En ”Mus-Flicka-Djävul”.
SISTA DAGARNA I NOVEMBER 2007.
”Mus-Flicka-Djävulen” var endast några dagar gammal och jag packade med
mig henne också i sista stund på väg till Thupelo International Urban
Workshop 2007, Kapstaden.
Detta var min tredje workshop.
Tolv år hade gått sedan första gången.
En morgon kom Jill Trappler, konstnär, en av workshopens
initiativtagare och motor, med en hel plastkasse trädockor, voodoo
dockor, som hon lånade mig.
Hon visste precis. Bättre kan inte workshoppen illustreras: ”Det jag för med mig hit; vad jag tar med mig hem”.
I hörnet av ateljén som jag delade med fem, hade jag spritt ut, ömsom
hängt, ömsom ställt eller lagt i högar, skisser, fragment och utkast.
Detta blev också min presentationsform av arbetet.
Där stod ”Mus-Flicka-Djävulen” och tittade på mig med de andra voodoo dockorna.
”Det jag för med mig hit; vad jag tar med mig hem”.
Flera versioner av ”Information”, en kinesisk munk, eller kanske det
var en kinesisk skådespelare, utgjorde den rekvisita och figurer som
jag laborerade med tillsammans med ”Mus-Flicka-Djävulen”.
Men så kunde hon ju inte heta och vem var hon?
Jag arbetade med papper, lackfärg, tipp-ex och schellack i bildcollage.
Hela mitt arbetssätt förändrades. Löstes upp, kan man säga.
Eller kanske det var så att jag successivt blev medveten om andra möjligheter i arbetsprocessen?
I ateljén i Stockholm fann bildfragmenten från Thupelo nya vägar.
Jag målade och sydde mig in i en ny värld.
Där i bilen på väg till Kallax avslutades rapporten om bakterien.
Radioreportern avrundade inslaget med att säga ”Det var goda nyheter
från underjorden!”
”Ahh… Där satt den” tänkte jag.
”Goda Nyheter Från Underjorden!”
”Mus-Flicka-Djavulen” var naturligtvis en Budbärare från Underjorden!
Under våren 2008 hade jag tre utställningar inplanerade i Stockholm.
Min tanke var att alla skulle heta ”inFORMATION” (1, 2 och 3).
Plötsligt fick jag en annan tydlig riktning för en av dem!
I utställningen inFORMATION 1 på Hälsingegatan 3 arrangerade jag två installationer; ”Goda Nyheter Från Underjorden!”
Nu är jag i Beijing och förbereder det som skall bli ett samlat större arbetet kring temat. Arbetet kommer att utmynna i en studioutställning – en trevande start…
Jag har några bildfragment att bruka: En Kackerlacksflicka, en
Budbärare, En kinesisk munk/skådespelare och högtalartornet
Information. ”Det jag för med mig hit; vad jag tar med mig hem”.
När jag skriver detta pågår slutförberedelserna för olympiaden här i
Beijing. Polisen har upprättat vägspärrar vid byn där jag bor för att
granska bilisterna som kör in och ut.
Information och Kontroll.
Och jag läser nyheter från Sverige att riksdagen röstat igenom en lag
för att kontrollera medborgarnas privatliv. Försvarets Radioanstalt FRA
skall få avlyssna alla till utlandet inkommande och utgående e-mail och
telefonsamtal.
När jag var liten kunde man svagt höra bruset av andra röster på
telefonlinjen – det var som ytterligare en värld som fanns där inne.
Ibland ropade folk till varandra, lät det som. Nu vet man att andra
finns där och lyssnar utan att det hörs.
Information och Kontroll – men också en Undre värld.
Jag tänker på hur forskarna som letade efter bakterien tänkte och hur
jag själv tänker när jag försöker dra nytta av allt jag plockar fram av
fragment och omdanar det till något som jag hoppas skall vara
betydelsefullt.
Utställning jag nu gör i Huang Hua Studio I Beijing är inte slutet,
hela arbetet, utan bara några första spadtag i projektet “Goda Nyheter
från Underjorden!”
Det är en ateljéutställning.
Först hade jag tänkt kalla den för Nyhetsbrev från Underjorden, men det
förtog på något vis det fina i titeln på vad allt skall utmynna i.
Men det är ett anrop från mig till underjorden – och som du vet ”som man ropar får man svar!”
Beijing 1 juli 2008
Torsten Jurell
|
Texter av Jurell 