|
Där låg en fantastisk värld öppen, tillgänglig för den som letade
och visste något om vad som fanns att söka. Och jag sökte. Den mesta
tiden där ägnade jag åt att bläddra i gamla tidningar och se på bilder.
Det var 1983. Jag hade flyttat till Stockholm och jag
hyrde sedan ett par år en ateljé i Klarakvarteren på Folket i
Bild/Kulturfront. Nu var Myrdal och jag på väg upp i hissen till
redaktionen på Herkulesgatan – och min ateljé.
Vad som är så märkligt med alla gamla trycksaker i
Paris är att de letar sig ner mot Seines stränder. När någon dör som
har udda tidningar och böcker i sina bokhyllor vilka inte är av
intresse för arvingen kastas de inte som så ofta här. De hamnar hos
bouquinisterna eller i mer specialiserade tidningsantikvariat. Hos dem
finner du trave på trave av gamla tidningar, affischer, trycksaker. Tro
mig, rätt som det är finner varje alster en ny lycklig ägare!
Från mitten av 1800-talet och framåt fanns det
i Paris en uppsjö tidningar där unga konstnärer verkade – en
litografins YouTube. I en butik på Rue St Denise hade jag funnit ett
nummer av veckotidningen L’Eclipse. Omslaget på den fyrsidiga tidningen
pryddes av två alsassiska författare tecknade av den genialiske André
Gill. En av dem var så lik Myrdal (han var lite rundare då), så jag
kunde inte motstå att köpa den som present till Myrdal.
På väg upp i hissen talade Myrdal upprymt om
tidningsvärlden i Paris, om yuppiefieringen av priserna på viss grafik
medan annan höll hyggliga priser »du vet…«. Han vaggade, bytte vikt på
fötterna och skramlade med nycklarna i fickan så som han brukar när
humöret är glatt. Inne i ateljén överlämnade jag presenten.
»Ett ögonblick…«, sa Myrdal och tog fram sin plånbok
som inte var någon stor »pluska« – en ordinär plånbok och inte var det
särskilt mycket i den för övrigt. Jag menar, han bar inte på ett digert
kvittoarkiv som jag. Myrdal tog fram en lapp, inte särskilt stor den
heller – ja, som ett kvitto ungefär. Han drog glasögonen upp i pannan
och granskade tidningen väldigt nära.
»Hm, nummer 17, 1868…« Så synade han lappen. Satte
glas-ögonen till rätta. »Jag är ledsen, men jag har den … Stort tack i
alla fall!«
Händelsen fick mig att grubbla. Hur kan man gå med en förteckning i fickan över vilka tidningar man har i sin samling?
Lappen innehöll naturligtvis de fåtal nummer av alla möjliga tidningar
över mer än hundra år som Myrdal inte hade. Den lilla lappens minimala
noteringar angav den myrdalska samlingens svindlande omfång!
Trots en liten samling tidningar hemma så har jag
aldrig blivit samlare. Men jag har många av Myrdals böcker, filmer,
kataloger. Inte allt. Till det behövs en stor lapp i plånboken.
Inte behöver jag gå till läggen nu. Jag kan blunda och
minnas hur Myrdals konstpresentation i FiB/K för ett trettital år sedan
fick mig att se Kees van Dongen. Myrdal skrev om van Dongens
fantastiska kvinnoskildringar och politiska ställningstaganden i
konsten i en presentation under vinjetten »Bilden som vapen«. Vidare så
ser jag också framför mig i en annan myrdalsk presentation Steinlens
skildring av några mördare i en lägenhet. De ser ut som hemvända
franska kolonialkrigare, gestaltade som Daumiers »Mordet på rue
Transnonain 1834«. Jag minns både titeln och just det där med franska
kolonialkrigare. Det kom att påverka min väg som konstnär.
Om jag minns rätt, så nämner Myrdal i sin barndomsskildring betydelsen
av Hjalmar Brantings Socialdemokratins århundrade, hur han som barn
bläddrade och såg bilder från L’Assiette au Beurre och Simplicissimus
som där hos Branting illustrerade tidsandan. Jag gissar i alla fall att
det var så han har mött dessa bilder och att det blev en öppning in att
blicka ut. Ge en bild av tiden genom historien. Också Brantings båda
volymer och Förlaget Tiden anslår tonen för en bildningsuppfattning där
bilden spelar en betydande självständig roll.
Men egentligen skriver Myrdal inte så mycket om
bilderna som han brukar, i sig. Myrdal beskriver tiden och det
politiska skeendet, klasstriderna kring bildernas tillkomst och på så
vis vad de ger uttryck för. Myrdal brukar bilden som ett verktyg att
se. På så vis är han märkvärdig.
Jag vill lyfta fram några exempel: I hans bok Fem år av Frihet (Wiken
1991) finns flera berömda bilder av Kung Päron. Där finns också
återgivet inledningen till den viktiga texten om Päronkungen och
Medelvägens politik som Sébastien-Benôit Peytel skildrade i satiren
»Päronets fysiologi« 1830. Därtill ger Myrdal en beskrivning om Peytels
öde där han i en mening, liksom i förbigående jämför den unge Peytel
med Balzacs romanfigur Lucien de Rubempré. Men utan att han nämner
Balzac! Alltså, Myrdal beskriver historien utifrån konsten och för att
göra bilden än mer begriplig hämtar han hjälp ur romankonsten. Eller
som Mao beskriver konstens förmåga att kunna gestalta livet »…(kan)
livet, så som det återspeglas i litterära och konstnärliga arbeten,
befinna sig på ett högre plan, vara mer intensivt, mera koncentrerat,
mera typiskt, närmare idealet och därför mer allmängiltigt än
vardagslivet« (Mao Zedong, Valda verk III, sid 81).
På detta vis tror verkligen Myrdal på konsten och att jag hänvisar till Mao är naturligtvis ingen tillfällighet.
Myrdal brukar konsten – gatukonsten – som en hävstång i sin
historieskrivning. Bilderna blir till raster som han lägger i skikt och
framhäver det allmängiltiga i dagens politiska skeenden. Han kan gå in
och ut i händelser. Myrdal brukar exempel som Peytel för att höja ett
varnande finger till vår tids kappvändare. Myrdal påpekar att vi skall
veta att vissa aldrig glömmer och aldrig förlåter. Peytel
giljotinerades 1839.
Det andra exemplet är i boken Sälja krig som margarin (Leopard 2006).
Myrdal ger där en möjlig, rimlig förklaring till Dreyfusaffären.
Men vad jag finner särskilt intressant är hans beskrivning av
konstnären V. Lenepveus verk. Den Lenepveu som Myrdal drar fram ur
skuggorna vid sekelskiftet 1900, spred de djupt reaktionära affischerna
»Skräckkabinettet« (Musée des Horreurs). Där tidigare konstnärer som
Forain och Caran d’Ache i den antidreyfusska och antisemitiska
tidningen Psst…! angrep judarna för att vara Preussens förlängda arm in
i Republiken, beskriver Myrdal hur Lenepveu, när striden kring Dreyfus
var över, angrep Republiken och dess företrädare som sådan.
Myrdal har i olika sammanhang tagit upp idékampen
under Dreyfusaffären. Han gör det i Sälja krig som margarin. Han gör
det i ett särskilt avsnitt i teveserien »Bilden som vapen«.
I den senare beskriver Myrdal den ideologiska kampen mellan den
antisemitiska och antidreyfusska Psst…! kontra den dreyfusvänliga Le
Sifflet.
Men i texten kring Skräckkabinettet i Sälja krig som margarin förs
resonemanget vidare. När Myrdal släpar V. Lenepveu ut i ljuset, hjälper
han oss att förstå hur Pétain senare blir möjlig. Bilderna propagerade
mot franska folkets inre fiende.
Och också, fast Myrdal inte berör det i nämnda bok, kan vi se Le Pen idag och för oss, Sverigedemokraterna…
Myrdal rör sig i den bildvärld som hörde gatan till.
Och denna gatukonst sipprar endast sällan fram till vår känne-dom genom den borgerliga konsthistorien.
Det är ingen konspiration bakom detta fenomen. I förhållandet mellan konst och politik kommer politiken främst.
Men det finns något väldigt viktigt som för de två exemplen samman; tidsfaktorn!
Att förändra tänkandet tar sin tid.
Två hundra år har gått sedan Den Stora Revolutionen, men det finns de
som inte bara bidar sin tid. De har aldrig glömt och aldrig förlåtit.
Myrdal diskuterar i filmserien »Bilden som vapen« kring bildstriden
mellan Psst…! och Le Sifflet uppfattningen att de »goda« idéerna föder
den »goda« konsten och tvärtom. Ståndpunkten är en gammal vedertagen
uppfattning. Särskilt inom vänstern. Myrdal resonerar på ett annat vis.
Hans uppfattning om »det kritiska övertagandet« gör det möjligt att se
och förstå reaktionens bilder som uttryck för materialiserande av idéer
och visioner. De reaktionära konstnärerna i Psst…! var mästare på att
gestalta sina vidriga idéer, emedan de något mindre konstnärligt
skickliga, ibland formellt, ibland gestaltningsmässigt, hade svårare
att formulera sina »goda« idéer. Och de var inga dåliga konstnärer i Le
Sifflet. I den verkade både Villette och Vallotton.
Myrdal tar konstnärerna på allvar. Han ser att den
vidrigt antisemitiska Forain (som hänger bland annat på Waldemarsudde)
är en enastående tecknare och gestaltare av sina djupt reaktionära
idéer. Forain är farlig just därför att han är skicklig. Forain handlar
i övertygelse och är därtill en fantastisk konstnär. Alltså – en farlig
motståndare. Ta honom på allvar och diskutera! Detta förhållningssätt
återkommer Myrdal till gång på gång.
Denna konstsyn är rakt motsatt den till synes
»radikala« konstuppfattning som tog sig uttryck i ett stort
vpk-manifest som publicerades i Dagens Nyheter 1985. I det manifestet
citerades Peter Weiss och slutsatsen var att all konst är progressiv.
Det som inte är progressivt är inte konst. På dessa sidor har ofta
uppfattningen framförts att misshaglig konst bör förbjudas.
Myrdal har vid flera tillfällen lyft fram föregångare med stor
betydelse för karikatyrkonsten och den politiska bilden, i synnerhet
författare som J. Grand-Carteret och Eduard Fuchs. Myrdals enorma
insats kring bilddiskussionen, hans generösa spridande av sina samlade
bilder (då har jag inte nämnt de betydande donationer som Myrdal/Kessle
gjort till museer som Musée d’Histoire Contemporaine i Paris,
Nationalmuseum, Östasiatiska museet, KB med flera), utan den spridning
i form av SvT:s filmserie »Bilden som vapen« och böckerna som bygger
just på den myrdalska bildsamlingen, placerar Myrdal i linje och
tradition med dessa författare. Myrdal tillhör vår tids mest betydande
kännare i världsmåttstock.
Ändå, som en paradox, har jag undrat hur intresserad
han är av konst? Om han egentligen sett något jag har gjort ordentligt.
Jag har haft honom i publiken vid flera av mina utställningar och jag
tror knappt jag sett honom gå runt för att se. Myrdal har bara stått
och pratat…
När jag var ung konstnär, genom Folket i
Bild/Kulturfront, kom Myrdal att få ett avgörande inflytande över min
konstsyn och mitt konstnärskap. Och det lustiga är att av allt jag läst
och hört av honom är kanske presentationen av Kees van Dongen den som
blivit mest avgörande för mig. En slags riktmärke. Detta att det är
livets goda, det lustfyllda i att leva, som gör att jag måste ta ett
ansvar också för dess orättvisor. I van Dongens vackra damer fann inte
bara ett bejakande av de vackra ögonfransarnas lockelse…
Kanske det förvånar Myrdal?
Hade jag inte skrivit denna text så hade jag nog inte tänkt på det själv.
(Som ett PS vill jag uppmana ett förlag att försöka ge ut teveserien
»Bilden som vapen« som DVD. Det vore en kulturgärning!)/DS
|
Texts by Jurell