| AMELIN PÅ GOTT OCH ONT |
(Sorry - the text is not available in English at the moment...)
Albin Amelin på Väsby Konsthall 29.9 - 3.11 2002 (katalogtext) Detta kan verka som en negativ hållning från min sida, men det är inte riktigt så jag menar. Eftersom jag i likhet med Bror Hjorth arbetar mycket i trä och målar mina arbeten, får jag ständigt frågor om Bror Hjorts betydelse för mig. Som konstnär har han haft nästan ingen betydelse alls. Men hans betydelse, hans gärning i konsten ringaktar jag inte alls, tvärtom! Jag har många gånger besökt hans museum och ser gärna och ofta hans konst. Men någon inspiratör har han aldrig varit. Det har inte varit allt för ovanligt att jag också på ett slarvigt sätt har pressats in i ett fack av “arbetarskildrare”. Kanske i brist på andra, kanske för att en del menar att det är samma sak; arbetarskildrare och konstnär på vänsterkanten. Därför har Amelin varit en konstnär som jag också har fått förhålla mig till på ett mer komplicerat sätt än till Bror Hjorth. Men någon inspirationskälla av betydelse har inte heller han varit för mig. När jag som tjugoåring började på Valands Konstskola i Göteborg, var det som att kliva in i en levande Amelinmålning. Skolan låg på Lindholmen där fartygen byggdes rakt in i modellsalen! Göteborg hade varv som blomstrade och på höstkvällarna, en svetsloppas avstånd från ateljéfönstren, kastade jätteskuggor av arbetare i hjälm sina fantasieggande former mot fartygsplåtar. Arbetarsiluetter formades i skenet från strålkastare och skärbrännare med kaskader av stjärnor från tusentals elsvetsar. Allt varvades med gnissel från lyftkranar, hackande smatter från nitpistoler och truckars surr. Det goda med konstskoletiden då, var att det fanns ett självklart intresse av att titta ut genom fönstret. Det politiska intresset engagerade oss att ta del av andra människors vardag. Många av oss skolades i en god anda av solidaritet. De flesta av oss kom inte ur arbetarklassen och konstnäryrket hör klassmässigt småborgarskiktet till. Många hånar denna tid i dag och utmålar 70-talet som en dålig eller förryckt tid. Men med den medvetenhet att klasståndpunkt är ett val kom många av oss då att bestämma riktningen i livet - att ställa oss solidariska med människor utanför vår egen klass. Jag vill ändå påstå, för att återföra det till konststudierna, att det politiska uttrycket i elevarbetena från den tidens Valand överbetonats. Det överbetonades och övertolkades redan då och i efterhand har det mytologiserats. Det var naturligt att måla den fantastiska miljö som varven utgjorde. Det var ju en underbart dramatisk bildmiljö! Men till skillnad från att måla endast hav blir en bild av hav + lyftkran bilden av en arbetsplats. Tillför man dessutom varvsarbete i form av arbetare blir målningen en “medveten politisk handling” när bilden sedan övertolkas. Men naturligtvis fanns det en stor diskussion om arbetarklassens roll i samhället och konstnärens “uppgift”. Amelin var naturligtvis närvarande då. Han var ett exempel som lyftes fram. Men jämfört med andra tider tror jag inte att 70-talet på något vis varit mer dogmatiskt och fyrkantigt. Den tiden hade sina politrucker och dogmatiker, lika bokstavstroende kring sin tids “rätta” filosofer som det senare postmoderna. Liksom alla unga sökande i sin tid! Men Amelin blev Exemplet. Både på gott och ont. Amelin kom att bli för arbetarmotiv som Liljefors för älgar-i-tallskogsmotiv. Det positiva med Amelin som exempel, är att han är ett exempel. Han visar att man som konstnär kan söka sig till och försöka skildra människor i en annan situation än sin egen. Begrepp som “klass” och “solidaritet” tränger sig fram ur bilderna och kräver sitt rum. Det negativa är att Amelin så till den grad blivit normgivande att han skymt andra konstnärer som haft kvaliteter som Amelin saknat. Kanske har den dåliga sidan av Amelin bidragit til att tränga bort andra arbetarskildrare. Naturligtvis lastar jag inte Amelin som person för dessa konsekvenser. Låt mig ta två viktiga konstnärer som exempel; Billman och Steinlen. Som ung kommen ur en fattig hantverk- och småbrukarsläkt, gick Torsten Billman till sjöss. Först som jungman, sedan som eldare. Ett tungt och slitsamt arbete, men det förde honom vida till fjärran hamnar. En dag klev han iland, utbildade sig på Valands målarskola och blev konstnär. Billman känner personligen handens arbete och därför ser man tydligt att händerna är det typiska, det centrala i hans gestaltning. För vad skiljer oss mest, om inte i vad vi gör med våra händer? En ung flickhands veka, skira fingrar, kan jämföras med de grova labbar som avslutar kollämparens dinglande armar. Händerna avslöjar även dem som låter andra utföra ens arbete. Torsten Billman, som var en dyrkare av Konsten var och förblev proletär. Han var helt enkelt en sjöman som gått iland för att måla. Billman är en av de få motsvarigheterna till våra proletärförfattare. Alexandre Théophile Steinlen var verksam ungefär samtidigt med Toulouse Lautrec i slutet på 1800- början av 1900 talet. Man brukar säga att han tillhörde “Montmartreskolan”, alltså den grupp av konstnärer som hade Montmartre i Paris som universum. Steinlen var verksam tecknare i en rad boulevard tidningar, framförallt i Gil Blas, men många lysande verk publicerades i l´Lassiette au Beurre, vilka vi också återfinner i Hjalmar Brantings “Socialdemokratins Århundrade”. Steinlen är med andra ord ingen främmande artist i den svenska arbetarrörelsen, men ändå dold, liksom Billman, som exempel. Det är inte bara en kuriositet att Steinlens bilder med katter (Chat Noire-affischen!) säljs för höga belopp och hänger på de exklusiva konsthandlarväggarna sida vid sida med Picasso och Lautrec, medan en litografi som skildrar strejkande arbetare eller misären under I.a världskriget kan kosta vad du får betala för en enkel lunch. Steinlen var politisk i sina skildringar av livet i Montmartre. Han var lika skicklig, men som konstnär var han intressantare än Lautrec. Som social skildrare förmådde han både visa det kollektiva, arbetare som “klass” och dess individer. Vad som också är tydligt är att det inte finns någon motsättning mellan motivvalen. Han älskar allt som han skapar - sina katter, sina damer, sina herrar i hög hatt - de hungrande. Han älskar det han skildrar också när det sker med det hårdaste förakt. Billmans alla gestalter är också de individer. De är människo- och djuröden. Hans aktörer bär namn, adress utöver sin yrkesidentitet; där är sjömannen Andersson, hamnarbetaren Pettersson, lärarinnan Lundström, sjuksköterskan, studenten… Ingen är abstraherad eller förkonstlad, utan folk – peuple! Skulle de kliva ur bilderna, skulle det märkas. En ny publik skulle dominera salongen och dagordningen sålunda formuleras på annat sätt. Kanske är det därför som arbetarklassen har varit att föredra som anonym massa när de nått konstens salonger? Eliten har ju alltid föraktat ”kreti och pleti” och kunnat bestämt vad som är fint och vad som är vulgärt. Albin Amelin var skildrare av framförallt arbetaren som klass, kollektiv och skapare av stora värden. Men han var också Blomstermålaren Albin Amelin. Det där med att blomstermålningarna alltid nämnts i motsatts till arbetarskildringarna vill jag påstå är nyckeln till problemet med Amelin och det problem att han blivit så normgivande. Jag vill påstå att de bästa av hans blomstermålningar givit frukt åt de bästa av hans arbetarskildringar. Många blomstermålningar är fria, lustfyllda, expressiva och starka. En pliktskyldig blomsterkvast blir däremot lika lite upphetsande som ett pliktskyldigt arbetarmotiv. Om det omvända förhållandet hade rått; att han längtade till sina blomstermålningar men utförde sina arbetarfresker, uppdragskonsten bara som försörjning..? Så tror jag att det ibland också gick till. Det är nämligen högst normalt, men inte alltid så politiskt korrekt. Det är just i detta skapade motsatsförhållande som Amelin är ett tjänande exempel. (Att han själv såg en motsättning i att måla de “stora” motiven och de mer “kommersiella” blommorna förändrar inte saken). Åtskiljer man hjärta och smärta, livets goda, det lustfyllt banala från solidaritet och klasskamp förloras visionerna. Naturligtvis handlar striden om att vaktlarna en dag skall flyga in i allas våra våra munnar! Vet vi inte hur gott vakteln smakar, åtminståne när vi kan fantisera genom dikten, kan aldrig de rätta principerna föra kampen framåt. Amelin är en stor och betydande konstnär och det är därför viktigt att hans inflytande diskuteras. Jag hoppas att tiden nu kan göra det möjligt att föra samman och se de bästa av hans blomstermålningar med de bästa av hans arbetarskildringar som ett uttryck av en och samme man. Då kan arbetarrörelsen gå vidare att nå konstnärer, dra med sig konstnärer i gemensamma visioner just för att konstnärer inte främst är ideologer. De tycker bara det är så förfärligt skojigt att måla! |