| NIELS M. NILSON, GALLERIST |
|
(eller Pojken med guldbyxor) text i Folket i Bild/kulturfront -Det är riktigt. Det handlar inte om kvalitet utan om profilering. Niels M. Nilson är kreatör, själv kallar han sig gallerist, med betoning på att han "avskyr" benämningen att "bedriva galleriverksamhet". -Det är som dom som säger att dom "pysslar" med konst. Jag bedriver ingen "verksamhet". Han smuttar hett kaffe ur muggen av det där tjockare godset som finns att köpa på Cordon Blue. -Jag skapar utställningar, performance, med en medveten profilering av galleriet. Det är andra året som Galleri Niels M. Nilson är med på mässan. Förra året låg jag lite lågt. Jag visade tre amerikanare och en tysk. I år är det unga svenskar, fast det där med ungt har inte samma betydelse som förra året. Det är Bilbo, Zagge Top och Eva Jennerholm-Kant - hon som går sista året på Mejan, du vet. Den som Cecilia Stam skrev en understreckare om..? Äh, skit samma! DET VAR ETT JÄVLA LIV! Med en ursäkt avlägsnar sig Niels M. Nilson bort mot fönsterväggen där en chilenska dammsuger runt ett betongblock vars ovansida applicerats med konsistensfett och fjädrar. Dammsugaren tystnar och endast "blibbet" från ett relä som styr ett lysrör hörs i något slags bildäcksliknande installation. Även det insmort med fett och fjädrar. Tre videomonitorer flimrar. För övrigt är den luftiga lokalen tom. Galleri Niels M. Nilson ligger lite avlägset till, 2,5 trappor upp över gården i en gammal industrifastighet på Döbelnsgatan i Stockholm. "Man slipper barnvagnsfolket", som Niels säger "och östermalmstanterna!". Under de dryga 3 timmar jag är på galleriet är det endast DNs kritiker Lars O Ericsson med fotograf som kommer, men i gengäld stannar Ericsson länge. (Jag ser hur han i smyg petar i fettet och luktar.) -Du förstår, det var svårt att hitta en lokal som kände "rätt". På Sturegatan är det så jävla "flashigt" , nej det skall kännas som New York. Inte hela Stockholm... jag riktar mig inte så. De som hittar hit skall känna sig privilegierade. Du vet, det finns de som har så in i helvete mycket pengar och de vet inte var de skall göra av dem. En del köper hästar, det är fint - men passar inte alla. Dessutom måste de kunna något om ridning och sånt, då passar konsten bättre för somliga och det är ju inte helt fel. En del hyresgäster här är jobbiga. Dom vill få bort parkeringen på gården, så gräsmattor... du vet! Sopsäckarna sätter jag ut för att ge atmosfär. Det får inte bli för fint. Inga namnskyltar och sån brackighet. Det skall vara så att en kille på börsen säger till en kompis "I går köpte jag två Kiefer". "Ställer han ut...?" frågar den andre och med det har han avslöjat att han inte hajat något - en porsche kan ju för fan vem som helst köpa. Mitt galleri skapar den nödvändiga prestigen! De som kommer hit visar att de hänger med och är lite smarta. Att de fattar innehållet i konsten och följer med är ballt förstår du. Det kan dom visa upp på sina coktailpartyn och sånna har de ju inte i garaget precis. John Peter Nilsson, Feuk, Nylén... jag tror varenda kritiker kommer hit och ser mina utställningar! Sedan sitter grabbarna på börsen och bildar sig. Ha, ha! Såg du förresten... Nio meter långt flygplan i zinkplåt - snacka om att man blir kåt! Niels slänger upp benen på skrivbordet och stryker håret bakåt. Själv sitter jag, inte alltför bekvämt på en rostig järnstol. Niels nickar menande... "Jonas Bolin - läcker va?!". -När jag flyttade hit, du vet, jag hade ett galleri på Karlavägen förut, bjöd jag in tout le monde. Vi var fyrtio pers på Wedholms och 200 på vinbar här. Jävlar vilket drag det var! Olle Granath och varenda kritiker käkade röding på Wedholms direkt ur min hand. Så är det! Det känns inte allt för fel! Vi bläddrar lite i utställningskatalogen från Sollentunamässan Art fair och jag konstaterar efter lite räkning, att av de 140 gallerierna som presenterade sina konstnärer hade drygt hälften namn som Galleri Bengt Adler, Galleri Monica Benbasat, Malmgran Gallery, Galleri Gunnar Olsson e t c -Jag förstår vad du menar, förr var det vanligare med namn som Färg och Form, Galleri Prisma, Doktor Glas o s v men det är som jag sa förut att jag tror att galleristerna är mer självmedvetna nu. Det handlar om profileringen, alltså inte konstnärens utan galleriets profilering. Du kanske kommer i håg i Göteborg så ställde ett galleri, jag minns inte vad det hette nu igen, ut en massa konstverk som fick jävligt bra press. Bl a Tord Baeckström skrev bra och så visade det sig att bitarna var gjorda av en apa! Herre Gud vilken grej! Inte en konstnär kunde längre måla absrakt expressionistiskt. Folk skrattade åt abstrakt konst "Är det en jävla apa som målat det?!" -Fullständigt förödande! Galleristen fick ju naturligtvis göra något annat med sitt liv. Att det gick så berodde på tidens ensidiga profileringen av konstnären. Jag skulle kunna ställa ut en apa här, självklart! om det passar galleriets profil. Som ett exempel alltså och säkert skulle Lars O Ericsson kunna skriva minst tre begåvade helsidor i DN om det! Det är riktigt att jag känner mig som en helare människa nu. Först var jag ju på Folksam och krängde försäkringar. Det var väl OK, men inte vad jag ville med mitt liv. Jag började på Futura där vi inriktade oss på företag som börjat fatta att det var konsten som gällde och ville ha konstprodukter på exempelvis årsredovisningar och sådana trycksaker, konstleasing och sånt. 1985 var det, om jag inte minns alldeles galet. Så fick jag chansen att vara med och bilda ett konsortium, det gick bra, jag tog över, köpte ut de andra, bildade ett handelsbolag och nu är jag Galleri Niels M. Nilson - en hel människa och jag mår jävligt bra med det! "Tack för det!" Niels sträcker upp sina armar, himlar med ögonen och skrattar på sitt stillsamma sätt. -Visst kommer det många konstnärer hit som vill ställa ut, i bland upp till tio-tjugo om dagen. Man försöker att vara vänlig, med det går inte alltid - kanske har man haft en dålig dag som människa. Men det är också viktigt att konstnären förstår att inga bra konstnärer behöver fråga om de får ställa ut. Det är ett slags axiom... dessutom är det bra för profilen att ha låg dörr och hög tröskel. Det är inte alls dåligt att nobba riktigt bra konstnärer. Det gör galleriet intressantare, till och med det som är riktigt dåligt blir på så vis bra! För oss emellan sagt, vem fan betalar en förmögenhet för ett flaskställ om det inte berodde på lokalen det visades i?! |