| KINA - REVOLTENS BILDER 1937-45 |
|
Utställningskat. Kulturhuset,Stockholm 9 nov. 1990 På en konstskola i Göteborg, trettiosju år senare, en man står framför mig med kinder röda som vore han hämtad ur kulturrevolutionens affischer och håret står på ända. Han gestikulerar yvigt. Han demonstrerar linoliumsnitt .."för det första är det roligt!" Vidare i Luxun's resonemang..."nu är det på tiden att vi får lite vila för ögonen. Vanligtvis tittar jag upp på himmelen genom fönstret. Om jag hade en tavla på väggen skulle det vara en välsignelse. En person som har råd att äga berömda tavlor behöver ju inte titta upp på himmelen. Naturligtvis, en reproduktion i förminskning skulle man kunna ha, men den är inte att jämföra med träsnittstryck, som inte förlorar sin äkthet och inte heller kostar mycket." I Kina hade, liksom i Japan, träsnittet framställts i århundraden. Men framställningen skilde sig från Europa där träsnittet kommit att utvecklas från grafisk reproduktionsmetod till ett konstnärligt uttrycksmedel i sig där konstnären själv tecknade, skar träplattan och tryckte bilden. I Kina hade träsnittskonsten stagnerat. Luxun noterar att det inte fanns formskärare i Kina utan bokförlag tvingades sända träplattor till England där yrkeskunnandet fortlevt bland boktryckare. Luxun publicerade fyra böcker New Glories in the Realm of Art med exempel på den europeiska, japanska, amerikanska och sovjetiska träsnittskonsten. De sovjetiska träsnitten får stor betydelse med sina sociala budskap och realistiska form. Detta sker vid en tid då motsvarande proletärlitteratur översätts till kinesiska. Bland konstnärerna är det främst Frans Masereel, den belgiske konstnären och socialisten, som får ett avgörande inflytande. Vid sidan om Picasso är Masereel kanske kanske den som enskilt kommit att påverka vår tids konst både direkt och indirekt. Men också Käte Kollwitz och svenska Siri Magnus Lagercrantz fanns i Luxun's presentation. Han skriver.."Detta är faktiskt en konstart som passar det moderna Kina. Men hittills har det inte funnits någon bok om träsnitt. Här kommer den första. Även om den är kortfattad hoppas jag den ger läsarna översikt. Vägen härifrån är bred. Motivvalet kommer att berikas och tekniken förfinas. Om man använder den nya metoden och kombinerar den med Kinas gamla, så kommer de att befrukta varandra." Luxun syftade inte bara till att konsten skulle beskriva världen, konsten skulle medverka till att omdana. Kontakten med allt detta "roliga" jag mötte i beskrivningen av linoleumsnittet fick mig att 1970 börja skära bilder. Då hade Kina och andra länder i tredje världen trängt in i de svenska vardagsrummen. Svenska språket hade berikats med kinesiska uttryck, inte bara begrepp som "tredje världen" också"imperialismen är en papperstiger" och "Folket och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien." Med linoleumsnitten var vi en ung generation som fick ett konstnärligt uttrycksmedel, mycket präglat av den kinesiska kulturrevolutionens bildideal. Men vi hade inte bara roligt, många av oss erövrade en klasståndpunkt. Det positiva hörde också tiden till. Belackarna överdriver ofta, genom att göra gällande att sjuttiotalet översvämmades av svart/vita linoleumsnitt. I regel ingår detta i samma argumentering mot det "fördärvliga" politiska som präglade samma tid. Tydligen drabbades svenska konstnärer lika hårt av den kinesiska kulturrevolutionen som rapporterna om förföljelserna i Kina. Det verkar på något sätt skumt att senare tider dömer ut en konstnärlig yttring så totalt. Det är naturligtvis främst en politisk värdering som görs över en tid med försök i social och berättande konst. Solveig Giambanco har undersökt, och funnit att det faktiskt tvärtom publicerades förvånansvärt få träsnitt/linoleumsnitt under 70-talet i förhållande till ryktet. Inte ens i Folket i Bild/Kulturfront var dessa bilder i dominans, trots att där publicerades mer än annorstädes. Men vi studerarde politiska skrifter på konstskolorna, vi diskuterade konstens roll och språket, på samma vis som postmodernismens teoretiker studeras och diskuteras på 80-talet och politruker fanns det då som nu med en skillnad att parollen "Tjäna folket" har bytts ut mot "tjäna pengar". Linoleumsnitten jag skar efter mötet med den rödkindade läraren gav inträde till Valands Konstskola i Göteborg. Det dröjde några dagar och så kom mina blivande konstnärskollegor Rolf Gustavsson och Jim Berggren och frågade om jag ville vara med i en studiecirkel i Maos "Yenantal". Det fanns en nyfikenhet på vad denne kines skrev 1942 i "Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst". När jag nu bläddrar i Maos Skrifter i urval finner jag en understrykning från den tiden: "Vi bör överta det rika arvet och de goda traditionerna inom litteratur och konst, som lämnats oss från gångna tider i Kina och främmande länder, men syftet måste likväl vara att tjäna folkets massor. Inte heller vägrar vi att använda det förgångna litterära och konstnärliga former, men i våra händer blir dessa gamla former, sedan de omdanats och genomsyrats av nytt innehåll, också något revolutionärt i folkets tjänst." Så man kan säga att denna utställning är en produkt av dessa studier och diskussioner vi då förde. För dem som tror att denna hållning till konsten skulle vara inskränkande på det konstnärligt säregna och personliga vill jag snarare hävda att det är den likriktade konstmarknadskonsten utplånar det säregna. Det är exploatörernas konst. Den konsten ser lika ut i New York, Köln, Stockholm som Paris. Idealen värderas och formateras i artiklar i Financial Times och braskande reklam i Månadsjournalen från Heland Wetterling Gallery. "Dekorativ och harmlös" är framgångens melodi. Men kan den mäta sig med ett öppet fönster? Rakt i motsats står det folkliga lånandet från andra länder och skilda tider som Luxun och Mao Sedong refererade till. Detta lånande har ständigt pågått på ett medvetet och kritiskt sätt mellan folken. "Mexico - folkets grafik", som denna utställning kan ses som en fortsättning av, visade det. Solidaritetsarbetet under vietnamkriget gav oss nya melodier att sjunga i utbyte mot kronor till ris och gevär. Detta folkliga lånandet gör inte konsten likriktad utan övertagandet befruktas snarare av det säregna. Vågorna slår nu mot vår strand. Vi får tillbaka vad vi har skänkt i en ny form. Det gamla får tjäna det nya och det kinesiska tjäna det svenska. |