| ÅKE NORLING - ETT EXEMPEL I |
|
GP 18/5 1990 Det är inte bara ett monument över en död tidningsman vid namn Torgny Segerstedt, utan framför allt ett monument över en segrande rättrådighet. Historien formas här och nu och det stod inte skrivet i stjärnorna att Hitlerväldet skulle krossas och att yttrandefriheten skulle segra så att monumentet alls var möjligt att resas där i Vasaparken. Själva historieskrivningen i sig är därför ett viktigt led i kampen för demokratiska fri- och r ättigheter. Snabbt och smidigt suddar anpasslingarna i det förflutna, vem minns i dag att göteborgska affärsmän inledde en annonsbojkott mot Handelstidningen p g a Segerstedts orädda artiklar om hitlerismen? Eller vem kommer att minnas IB-affären när nu böckerna rensats bort ur landets bibliotek, för att ta ett färskt exempel. Men det är just dessa exempel som lär kommande generationer att känna sin tid och sin tids löss på gången. Tio år har gått sedan Sovjetunionen angrep Afghanistan. Det stod inte heller skrivet i stjärnorna vem som skulle vinna detta krig. Miljoner afghaner satte sina liv på spel, lemlästades eller stupade innan Sovjets trupper tvangs retirer över gränsen och det militära nederlaget var ett faktum. För tio år sedan öppnades en konstutställning Härlig är jorden i Frölunda Kulturhus i vilken jag deltog. Identiskt, nästan på ordet likt Görings telegram till Handelstidningen 1933, löd Sovjetunionens generalkonsul Pjotr Klimenkov när han lät polisanmäla konstverken i Frölunda natten till den 10e maj 1980. Det finns skäl att åter ta upp och granska dessa händel- ser, då det handlar just om demokratisk trovärdighet och principer. Sedan 1978 hade vi, en grupp unga konstnärer, tillsammans med Göteborgs Konstmuseum planerat en satirisk utställning om supermakternas spel med små nationers suveränitet, då Sovjetunionen i jultid 1979 ockuperade Afghanistan. Afghanistanriget blev ett åskådligt exempel på hur stor försökte sluka liten - Brezjnev slukade afghaner, kriget var anstötligt och så skildrades det också i en rad konstverk. "Utställningen är en smutsig provokation som gör stor skada... Allt i utställningen som kan uppfattas som en förolämpning mot Sovjet och dess statsöverhuvud Leonid Brezjnev ska tas bort. Hur det skall göras är inte min sak. jag kan inte blanda mig i era angelägenheter. Men jag vill se att relationerna mellan våra länder utvecklas i god anda". Med detta orsakade Klimenkov en av de grövsta inblandningarna i Sveriges angelägenheter i modern tid. Sovjetunionen krävde ett regeringsingripande. "Det som står i utställningsbroschyren är ren lögn. Den skadar Sovjets relationer med Sverige. Vi accepterar inte utställningen." "Vi blandar oss inte i enskilda utställningar. Vi värnar om den svenska yttrandefriheten" gav departementsrådet Göran Berg, som svar på tal då Sovjets kulturattaché uppvaktade Utrikesdepartementet. Klimenkov vände sig däremot aldrig själv till polisen. "Det är möjligt att landshövdingen gett polisen instruktioner att utreda om utställningen kan leda till åtal. Men jag skulle aldrig gå till polisen." Det var i stället landshövding Carl Persson som vidarebefordrade ärendet till polisen. Klimenkov var kunnig i svenskt rättsystem, därför uppvaktade han i stället landshövdingen och stadens ledande politiker. Om man i efterhand skall vara mild mot Klimenkov, kan man säga att han utförde det jobb i Sverige som Brezjnev satt honom att sköta. Annat är det med politiker som dåvarande ordförande i Göteborgs kommunfullmäktige Åke Norling (m) och andre viceordf. Rune Hellgren (fp). Under tiden som åtal hängde över våra huvuden, gick de ut i pressen och visade Sovjet sin "förståelse". Norling ansåg ut-ställningen som "snuskig", "vedervärdig" (GT) och till och med att "hade jag haft lagliga möjligheter hade jag stoppat utställningen." Då,för tio år sedan, hade inte Åke Norling lagliga möjlig- heter att stoppa oss. (Man kan ju gissa reaktionerna om han dristat sig att säga samma om en utställning i dag till stöd för exempelvis Litauens frigörelse och om Sovjet försökt stoppa den!). Men riksdagen hade tillsatt en "Yttrandefrihetsutredning" (YFU - SOU1979) att skriva ny grundlag. YFU ville ge Norling dessa lagliga möjligheter han då saknade. Våra erfarenheter av politiker som Norling och Hellgren, polisanmälningen och de fortsatta försöken från Sovjet att få utställningen stoppad på andra platser, fick oss konstnärer att agera till försvar för Tryckfrihetsförordningen och mot det nya grunlagsförslaget. (Det är intressant att i efterhand notera att den remissinstans som var radikalast i fråga om att söka möjligheter till förhandsingripanden mot utställningar var den som representerade Göteborgs museer!) Konstnärernas Riksorganisation, KRO bad sina läsare om ursäkt att de publicerat en bild från Härlig är jorden som omslag till sin medlemstidning (!) KRO hade också välkomnat YFUs grund- lagsförslag, men vände efter flera kritiska artiklar från oss och blev en av de viktigare remissinstanserna mot YFU. Inte heller Svenska PEN kunde stödja oss med ett uttalan- de, trots att vi skrev och bad dem om hjälp. Så lärde man sig ett och annat om var yttrandefrihetens vänner fanns. Bland dagspressen var det endast GöteborgsPosten som brännmärkte Klimenkov, Norling blev sedemera landshövding. Själv är jag p g a åsiktsregistreringen i Sverige inte ens placerad inom civilförsvaret. Så är det. "Ett nödvändigt renhållningsarbete" som socialdemokraternas partisekreterare Bo Thoresson så elegant uttryckte saken då Kanger/Gummessons bok om socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket nyligen publicerades. De dagarna för tio år sedan tänkte jag, att jag skulle spara allt tills den dagen kommer då alla vänder och låtsas som de är de rättskaffens män de ger sken av att vara; Kulturredaktörer, PEN-klubbstalare, friaordetentreprenörer - Per Westberg, Arne Ruth, Yrsa Stenius och Leif Carlsson som teg så taktiskt. Alla dessa som teg om de norlingska fäaktigheterna och som teg när Sovjet krävde inskränkningar av svensk yttrandefrihet - de som i dag så riskfritt hyllar öppenhet, perestroika och yttrandefrihet i öst. De låtsas sig bara inte veta att denna frihet erövrades av fattiga bönder i Hindukush och Panjshir. Det var i Afghanistan det avgjordes. Vi konstnärer i Frölunda var med att vinna detta krig! |