| HÄRLIG ÄR JORDEN |
|
för Afghanistan Nytt Hur det skall göras är inte min sak. Jag kan inte blanda mig i era angelägenheter. Men jag vill se att relationerna mellan våra länder utvecklas i god anda". Så löd den sovjetiske generalkonsuln Pjotr Klimenkovs omdöme om konstutställningen Härlig är jorden som han lät polisanmäla natten till den 10 maj 1980. Med det orsakade han en av de grövsta inblandningarna i Sveriges angelägenheter i modern tid. Fem månader hade gått från det att Sovjetunionen angrep Afghanistan, till att en opinion formulerade sig så skarpt att Sovjetunionen krävde ett regeringsingripande. " "Det som står i utställningsbroschyren är ren lögn. Den skadar Sovjets relationer med Sverige. Vi accepterar inte utställningen." "Vi blandar oss inte i enskilda utställningar. Vi värnar om den svenska yttrandefriheten" angav departementsrådet Göran Berg, som svar på tal då Sovjets kulturattaché uppvaktade Utrikesdepartementet. Däremot vände sig aldrig Klimenkov direkt till polisen. "Det är möjligt att landshövdingen gett polisen instruktioner att utreda om utställningen kan leda till åtal. Men jag skulle aldrig gå till polisen." Det var mycket riktigt landshövding Carl Persson som vidarebefordrade ärendet till polisen. Klimenkov var kunnig i svenskt rättsystem, därför uppvaktade han i stället landshövding och politiker. Härlig är jorden blev en av 80-talets viktigaste antiimperialistiska manifestationer i Sverige. Över 32 000 besökte utställningen i Frölunda Kulturhus - en förort i Göteborg. Men någon "afghanistanutställning" var aldrig "Härlig är jorden" trots att många i efterhand vill ha den till det. 1978 tar en grupp konstnärer* kontakt med Göteborgs Konstmuseum för att skapa en satirisk utställning om supermakternas spel med små nationer. Utställningen skulle äga rum samtidigt med Moskva-olympiaden och ett syfte var att dra paralleller till Ber-linolynpiaden 1936 och den s.k. "münchen-politiken". Arbetet med utställningen var m a o igång då Sovjet ockuperade Afghanistan. Det kriget blev ett åskådligt exempel på hur stor försökte sluka liten - Brezjnev slukade afghaner. Samtliga av oss som deltog i utställningsarbetet hade tidigare deltagit i antiimperia-listiskt arbete, framför allt mot USA:s krigföring i Indokina, men det konstnärligt och politiskt intressanta med Härlig är jorden, var att vi här förmådde ge våra idéer en lyckad konstnärlig gestaltning. Det var detta som tog skruv och skilde sig väsentligt från mycket som producerats av politisk konst såväl under vietnamkriget som senare av sk "konstnärer för fred" och antikärnkraftskonstnärer. Härlig är jorden var ett antiimperialistiskt konstgenombrott som dog i sin linda. Skälet var helt enkelt ett i det närmaste totalt ointresse från de opinionsbildare som organiserade afghanistanarbetet i Sverige. Den konst vi försökte skapa med Härlig är jorden hade i stort sett bara stöd från kretsar kring Folket i Bild/Kulturfront, Fria Proteatern och Förr och Nu. Under två års tid försökte vi visa utställningen på andra platser i Sverige, vilket vi också med möda lyckades med. Men arbetet var verkligen mot strömmen och lika envist arbetade de sovjetiska diplomaterna för sina syften. I december 1981, när Härlig är jorden skulle visas på Kulturhuset i Stockholm, sprang sovjets kulturattaché i trapporna hos dåvarande kulturborgarråd Ingemar Josefsson (s). Stockholms kulturnämnd, som formellt arrangerar alla utställningar på Kulturhuset fattade därpå ett unikt beslut. De avslog att vara medarrangör till en stor konstutställning som Kulturhuset föreslagit, varpå inga bidrag utgick täcka om-kostnaderna. Utställningen var redan på väg från Göteborg då vi ställdes inför faktum. Dock hade inte kulturnämnden förbjudit visning. Det innebar att Kulturhuset upplät en obevakad lokal för Härlig är jorden. I detta läge ställde Folket i Bild/Kulturfront upp som medarrangörer och lånade ut 5000 kr ur sin tomma kassa. Afghanistankommittén ville däremot inte vara med då konstut- ställningen var "antisovjetisk". Behandlingen var skandalös och Konstnärernas Riksorganisation (KRO) lyfte inte ett finger! Det kom att dröja ett år innan KRO förmådde uttala sig och i samband med att jag skrev en artikel i KRO-tidningen Konstnären, publicerades som omslagsbild en människoätande Brezjnev (skulpturen "Afghansk måltid" av BrittMarie Jern). I numret därefter bad redaktionen läsarna om ursäkt för att bilden publicerats. Redaktionen ville inte " bidra till kall krigshets"! Jag tror att den väg som Afghanistankommittén kom att välja genom att vara en renodlad solidaritetsorganisation innebar ett medvetet val bort från vår typ av bilder. Under de tio år som sedan gick, ombads vi aldrig att göra bilder för kommittén. Våra bilder häcklade. De var anstötliga och roliga. Det var det vi var riktigt bra på. På sitt sätt motsvarade denna konst äggen som kastades på USA-ambassadören Holland. Det var en helt annan typ av bilder som kom att bli typiska i solidaritetsarbetet. Jag tror även att det var av betydelse att kommittén kom att domineras av "skrivande" människor. De är sällan medvetna om bildens egenvärde. Jag säger detta, inte som en kritik mot solidaritetsarbetet, utan som en kritik mot att en unik chans att förena det icke rumsrena med det rumsrena valdes bort. Om man i efterhand skall vara mild mot Klimenkov, kan man säga att han bara utförde det jobb i Sverige som Brezjnev satt honom till att sköta. Härlig är jorden som skulle skildra "anpasslingspolitik" blev i stället i sig en mätare på ohöljd opportunism. Under den tid som åtalshotet hängde över våra huvuden gick dåvarande ordförande i Göteborgs kommunalfullmäktige Åke Norling (m) och andre viceordf. Rune Hellgren (fp) ut i pressen och beklagade utställningen och visade Sovjet sin "för-ståelse". De ansåg den "snuskig" och Norling sa offentligt att "hade jag haft lagliga möjligheter hade jag stoppat utställningen." Denna typ av politiker är kort och gott ockupationspolitiker och i den stunden var det skönt att ta spjärn mot en grundlag. Man kan försöka föreställa sig vilken reaktionen blivit om de tio år senare sagt motsvarande om Sovjet försökte stoppa konst till stöd för t ex Litauens frigörelse. Men det var många som uppträdde som opportunister eller teg. När nu åren gått och regimerna i öst har fallit till applåder från kulturchefer, kulturredaktörer och kulturskribenter är det viktigt att minnas hur dessa teg när samma Sovjet försökte styra svenskt konstliv. För visst visste de, rikspressen och radio/tv hade haft polisanmälan som förstanyhet och därefter följt upp den i flera dagar. Endast GöteborgsPostens kulturchef Karl Beijbom agerade. I ett "öppet brev" på kultursidan, frågade han sina kollegor "Varför denna tystnad,Per Wästberg, Arne Ruth, Yrsa Stenius; Leif Carlsson? Det vore intressant med en förklaring. Tystnaden kan väl inte bero på att det var Sovjet som kritiserades och Sovjet som krävde censur?" Trots upprepade krönikor från Beijbom fortsatte tigandet på kultursidorna och slutligen ledde Beijboms skriverier till en strid bland journalister där kraven framfördes att Beijbom skulle avsättas. Effekt av Sovjetunionens polisanmälan och den rädsla som bredde ut sig i Göteborgs muséevärld, var att utställningen blev en prövosten för den nya grundlag som planerades och Härlig är jorden bidrog starkt till att skjuta den av riksdagen tillsatta Yttrandefrihetsutredningen (YFU) i sank. KRO, som från början hälsade utredarnas grundlagsförslag med positiva utrop, kom efter en tid att vända och bli en av de viktiga remissinstanserna mot grundlagsförslaget. Utställningen klarlade motsättningen; de som önskade bättre instrument att kontrollera fick detta genom YFUs förslag, medan vi som inte ville kontrolleras, försvarade Tryckfrihets- förordningen som garanti för övriga mediers yttrandefrihet. Mest hängivna att ändra gällande lagstiftning var Göteborgs musei-styrelse. De t o m kritiserade YFU för att inte vara tillräckligt nitisk i sitt förslag på kontroll! Härlig är jorden kom aldrig att erkännas som en del av den svenska opinionsbildningen mot Sovjets krigföring i Afghanistan. Trots effekterna som utställningen hade dessa två avgörande år i början av åttiotalet, kunde skribenter i samma rikspress som i nämnda avseenden teg, ondgöra sig över "det svenska tigandet om Afghanistan." Naturligtvis åsyftades vi som varit aktiva i opinionsbildningen under vietnamkriget. Dubbelt falskt! - i själva verket var det så att vi vid denna tid inte fick komma till tals. Inte ens Afghanistankommittén försökte ändra denna falska bild genom att räkna Härlig är jorden som en del av ett framgångsrikt opinionsarbete som startade tidigt. Inte heller i något sammanhang där konstskribenter beskrivit 80 talets konst, har Härlig är jorden omnämnts, vare sig positivt eller negativt eller ens fenomenet att konstnärer under en tid stod i direktkonfrontation med en supermakt - ett politiskt suddande i 80-talets konsthistoria! Cecilia Stam, Leif Nylén, Bengt Olvång... de vet. Konstnärerna bakom Härlig är jorden gick inte opåverkade i från denna tid. Politisk konst skapas inte i ett tomrum. Åttiotalet blev, som alla vet, den tid då konsten vände sig helt till en publik som hade pengar och intresse att begära något annat av konstnärerna. Den utvecklingen var inte nödvändig. Musee D'Histoire Contemporain är ett betydelsefullt museum i Paris. Där finns numer en del dokumenterat för den som i framtiden vill ta del av konstutställningen Härlig är jorden. (*) Jim Berggren, Rolf Gustafsson, Brittmarie Jern, Ulf Wrangö, Johan Lagergård, Torsten Jurell och Björn Wessel (arkitekt) |