text till tidskriften Clartés bildnummer 4/90

Jag är på intet sätt någon fri konstnär.

Reliefen jag hugger är den största i mitt liv. Den blir två meter hög och en och en halv meter bred och är i ek.

Den blir tung, och därför har jag delat upp skivan i två delar, annars orkar jag inte baxa upp den på hyvelbänken och dessutom måste jag nå att hugga i mitten.

En så stor relief kan man egentligen inte hugga utan uppdrag - var skall man göra av den efter visning och vem har råd och möjlighet att köpa den?

Formatet är väl övertänkt. Reliefen skall skildra "Dialysmålet" och är en fortsättning, en vidareutveckling av "Som en hund!", den fjärde reliefen i min bildsvit "Herr K - En Passionshistoria".

För att börja med format och material:
Jag hugger i ek. Det är det lättaste träslaget av våra svenska trän att hugga i p g a att det är det hårdaste - det blir som man vill om järnet har hög kvalitet och klubban är tung. Det är också vackrast och ädelt.

Om jag endast gjorde en pennteckning, om än aldrig så bra, hade den "vägt för lätt" för mitt syfte.

Här skall jag hugga in den begågna oförrätten, in i historien.

De som så skändligen undandrog sig ansvaret och lastade sjuksköterskan, polisen, rättsväsendet - dessa personer skall veta att trots att de en dag blir aska så skall handlingen finnas uthugget så stort och storslaget att den överlever trots attnamnen sedan länge sjunkit undan i glömska.

Är det möjligt att begå detta övergrepp på sjuksköterskan, då kan envar drabbas. Då finns det en dom för var och en av oss.

Bilden skall vara större än betraktaren, därför är höjden två meter viktig. Scenen blir på så vis ett hot mot publiken.

Sedan jag blivit färdig med Herr K-sviten, vilken tog totalt fyra år att utföra, försökte jag gå vidare utan att röra figuren "K" eller det formspråk han skapades i.

I över två år målade jag ett slags kasperfigurer utan att riktigt veta vad figurerna skulle göra. Det var mycket svårt att finna en fortsättning. Tankarna var för övrigt inte mer annorlunda då än nu och jag hänger heller inte av mig dem med jackan i ateljén.

Men att hugga en relief är som att skriva en roman, träet kräver sin berättelse och det är hugga jag vill göra.

I Herr K fann jag en frihet till traditionen. Jag kunde röra mig upp och ner, från de egyptiska sarkofagernas "negativa" reliefer, till modernistiskt formspråk och tillbaka till assyriska återupprepningar som ett sätt att markera flertal.

Herr K:s öde var den "lille mannens öde" d v s ditt och mitt eller "mannen som fått parkeringsböter men saknar bil".

När jag senare ställde ut Herr K i Helsingfors tillsammans med träsnittssviten "Rött blod - Vit frost", om klasskriget i Finland 1918, fann jag att de egentligen handlade om samma sak, om kampen mot oförätter och att jag alltid berättat samma sak, fast på olika sätt.

Problemet med målningarna tyckte jag var att jag inte fick ihop någon "historia". Visst blev det en del hyfsade målningar, men mitt ärende som pockade på publikens uppmärksamhet uteblev.

Jag försökte återuppväcka Herr K från de döda och fann slutligen att det inte var K som skulle uppväckas utan att den ficktiva situationen med de påhittade anonyma figurerna i K-reliefen kunde vändas till en konkret Herr K, d v s sjuksköterskan i

Dialysmålet, omgiven av konkreta figurer. Snipp snapp var bilden där.

Efter tre år var den alldeles självklar och enkel. Jag bara tecknade upp den.

Sjuksköterskan blev en vidareutveckling av K som i sin tur utvecklats ur "Törnekröningen" av Hieronymus Bosch.

Sjuksköterskan skulle vara som en madonna, vacker och jungfrulig - men absolut inget mähä. Hon skulle vara vår sinnebild av Sjuksköterskan, alltså inget krav på "rätt" uniformering.

Männen omkring skulle vara rädda, så rädda att de var aggressiva. Jag tecknade dem som äldre herrar då de på så vis fick mer karaktär. Dlalysapparaten blev också självklar som den abstraktion en apparat är för den oinvigde. D v s jag tog fasta på abstraktionen.

Nu omgärdar den hela gruppen, som gapet till helvetet på de senmedeltida kyrkväggarna. Åter erbjuder mig ämnet med maskinen en frihet i roliga abstrakta former som skapar det virvarr som denna sjuksköterska förväntas kunna sköta, även om det händer att maskinen begåvats med den uppochnervända skylten AV och PÅ.

Arbetet är en fröjd!

Äntligen bär måleriet frukt!

Jag tycker mig kunna vandra mellan det mexikanska och det senmedeltida burleska och allt skall fram ur eken!

Jag prövar att måla bildens centrum både rättvänt och spegelvänt. De märkerar olika dlagonaler och på så vis olika ingångar i bilden, men jag har inte bestämt mlg för vilken det blir än.

I detta stadium ser Jag också fortsättningen i nästkommande arbeten. "Trattskallarna" har vuxit fram i all tysthet, utan motstånd och lever nu högst påtagligt.

Dem skall jag ta vara på med alla mina sinnen vidöppna!

Under dessa tre år har jag haft min publik dagligen hängandes över axeln: Den har förväntat sig att jag skall göra denna bild. Därför är jag aldrig fri. Kan inte vara det heller.

Jag är bunden till publikens tankar och förväntningar. Men så ibland, efter tre år sådär, finner jag inom ramen av min ofrihet en gränslös frihet att åter dyka i traditionen, i kulturarvet, i korsfästelsescener och modernishska skojigheter.

Då förlustar jag mig i arbetet med en tragedi som denna.

Må de brinna!