NÄR JAG SÅG Brancusis och Zadkins skulpturer i Paris, gjorda under tidigt 1900-tal, såg jag
med avund vilka gigantiska trästycken dessa mästare haft tillgång till och som frigjort
deras skulpturala förmåga. En dag, vid Fanerkompaniet i Ropsten
Stockholm såg jag STOCKARNA!

De stod i entrén, tre inomhus och en utanför dörren. De stod som dekor, så väldiga att
jag tidigare inte lagt märke till dem. Jag frågade vid flera tillfällen om de var till
salu, men fick alltid bara skratt till svar. De hade stått som dekor i 30-års tid och i
det närmaste var de en symbol för firman. Jag gav inte upp.

En dag när jag var där för att köpa valnöt till skulpturen Nefertitis Syster var företagets
VD på plats.
Han var på ett strålande humör och jag fick köpa den näst största stocken av teak.
När vi baxat in den i min ateljé visste jag under lång tid inte hur jag skulle angripa det-
ta jättestycke trä. Stocken var så vacker i sig och jag ville inte plottra bort den genom
att hugga den mindre, för mindre skulle den ju bli genom att jag började hugga. Jag högg
ändå lite på måfå, men lär det hela slutligen vila.

Så en dag vände jag stocken upp och ner och ritade dit ett ansikte. Kinden hamnade
där jag tidigare huggit bort bort ett stycke. Det var då jag såg och kom till insikt!
Hugger man inåt så vänder ögat formen. Hugger man inåt på rätt sätt behövs väl-
digt lite tas bort för att nå stort resultat. Självklart är det därför skulpturer i Central-
afrika, Nordamerika och Oceanien ser ut som de gör; formspråket är sprunget fram ur det
reducerade materialet. Limmar man dit bitar, bygger ut, blir formspråket annorlunda.

Bibehåller man däremot arbetsstyckets volym och låter de yttersta punkterna bilda t ex
näsa och kindlinjer genom att låta kindlinjerna forma ögonbrynen mot näsroten, får vi
en hjärtform.
Men låter vi i stället det ena ögonbrynet löpa fritt från näsan, får vi en spiralform. Det är
dessa två former som går att få fram - varken mer eller mindre.
Men ändå oändliga i variation, stilisering etc. Det är som med likheten mellan en skånsk åkdyna och en afghansk kilim. Varpen och inslaget ger formen. Ingen skull komma på
tanken att påstå att Skåne skulle ha influrerats av Afghanistan, eller tvärtom.

När det gäller träformen och dess språk, påverkas vi av det koloniala synsättet
att träskulpturens form är "primitiv". Det var kring 1000-talet, den segrandekristendomen
manifesterade sig genom att bygga katedraler i sten och stenen och lerans formspråkblev den
segrande kyrkans bildspråk. Leran och den mjuka stenen marmor och kalk erbjöd ett
naturalistiska formspråket.

Det Picasso och Braque överförde i måleriet var alltså ett formspråk som sprungit fram ur
träskulpturens formvärld..."

Utkast till katalogtext 2004