| KRITIKERNA! |
|
- en krönika i Krogfolk 3/1992 -Skumraskaffärerna omhöljdes av ett glamouröst kulturellt skimmer. Konsten lånade dem det rätta anseendet. Alla visste ju att pengarna kom någonstans i från men vem frågade så länge champagnen sprutade?Om företag styckades i Laisvall eller Eksjö, vad hade det med Hype och Flash-Art att göra? -Att "förstå" eller "uppleva" konst var inte det som väsentligen skilde folk från fä när det minglades på cocktailpartyn. Det gällde att få vara med där Det hände. -Galleristerna kröp in bakom anonyma fasader och sålde per fax. I symbios valde de och kritikerna ut de konstnärer som fick dansa kring guldkalven. -Vem som helst med ett par lånta miljoner kunde köpa en Porsche, men vem som helst var inte på"rätt" vernissage eller performance. Konstskribenterna var definitivt med! De åt och drack ur samma skål. De hade tilldelats rollen som mediala alkemister. Av vad som helst kunde guld skapas om betingelserna var gynnsamma och det blev de genom att det nya gardet av 80-talskritiker försköt konstkunnan-det till filosofiska luftpastejer. I bland var det så enkelt att en skribent med endast några poäng i praktisk filosofi, genom att lyfta på luren till New York, kunde lansera en utställning som en "världshändelse" och stod det i tidningen att det var en "världshändelse" så var det väl så. Konstnär, gallerist och samlare misstyckte i vart fall inte. -Värdena skapades med hjälp av medierna. Konstnären etablerades som "kändis" och därmed blev allt kring personen intressant. Den mediala fokuseringen suddade helt enkelt bort gränsen mellan konsten och personen. Ju mer som skrevs, desto bättre, oavsett värdeomdömet. Det kritiska uppdraget med utgångspunkt från en bred läsekrets existerade inte längre. Elitismen utvecklades i takt med att konstskribenten nyttjade konsten för att själv få briljera med ordet. -Men inte bara vad som helst kunde upphöjas till något konstnärligt märkvärdigt om det väl sattes på pränt som sådant. I den senaste utgåvan av Natur och Kulturs Konstnärslexikon, under redaktionell ledning av Aftonbladets konstkritiker Ingamaj Beck och Dagens Nyheters konstkritiker Peder Alton, händer det fantastiska. Kritikerkollegan i DN, Lars O Ericsson, upptas som konstnär. Han får en rejäl textruta. Till skillnad från de flesta konstnärer i lexikonet, saknar Ericsson referenser till utställningar eller var hans konst finns att beskåda. Ericssons främsta konstnärliga merit - konstkritik i Dagens Nyheter! -Konstboomen hade sin grund i att gigantiska penningsummor förflyttades, koncentrerades och bytte ägare. Under 80-talet blev miljonärerna fler än någonsin. Detta var den materiella grunden till den nya intendentkonsten.-Den arbetande delen av befolkningen fick betala. Först i ena änden då 80-talets fastighetsspekulationer drev upp hyrorna, i andra genom att skatterna sedan används att rädda banker och bankchefer i stället för sjukvård, åldringsvård och dräglig skolmiljö.- Tyvärr konstaterar jag att inte bara de gallerier som så ömsint kittlade bankskojarnas penningpungar nu slår igen. Också arbetarrörelsens rester av ett demokratisk konstfrämjande går med kryckor mot graven. Naturligtvis hänger allt ihop. På 80-talet blev också många fattigare än någonsin och det typiska är att de arbetande även här drabbas då arbetarrörelsen förlorat sitt konstintresse i den stund motståndet så väl skulle behöva det! Skojarna går fria medan flyktingar och invandrare får klä skott för folks vrede. -Naturligtvis var mycket på 80-talet också bra. Det experimenterades med nya material och nya sätt att gestalta och exponera. Duktiga konstnärer kom fram, varken fler eller färre än annars. Men elitismen som kom att fjärma konsten från en bred publik föraktar jag. Den är intimt förknippad med samtidens egocentricitet och jag fruktar att en ny intolerant konstsyn håller på att växa fram som en motreaktion. Jag fruktar att alla 80-talets konstnärliga landvinningar sopas bort, precis som när de intoleranta under 80-talet stämplade 70-talet som "allt igenom politiserat" och "målerifientligt". -Nu står vi i en situation där miljonärer, arbetarrörelse, stat och kommun har andra intressen än konst. Den ekonomiska basen för konstnärlig verksamhet har alltså krympt betydligt. Dessutom skrämde elitismen bort en stor konstpublik. Folk går helt enkelt inte på utställningar i samma utsträckning som förr, vilket inte är att förvånas över då det finns gallerister som öppet visat sitt förakt för "barnvagnsfolket". -Inte minst för de unga konstnärer som utvecklats i en tid av okonventionella skapelser i okonventionella material kommer återverkningarna bli kännbara. Då räknar jag inte det som verkliga problem att tidigare 75.000-kronorsmålningar nu säljs ut för en tiondel av priset på auktionsverken. -När man betraktar hur konstkritikerna kunde fjärma konsten från en bred publik är det värt som ett exempel att nämna hur Aftonbladets John Peter Nilsson dömde ut hela Hornsgatspuckelns gallerier i Stockholm som "omoderna". Ett påstående som skulle tett sig ytterst märkligt om det gällt bokförlag. -Under 80-talet har unga konststuderande hetsats i väg att göra karriär under den tid då de skulle lära sig konstens grunder och hantverk. Parallellt kan vi bevittna det skandalösa i att så mycket offentlig konst måste repareras på grund av bristande materialkännedom hos upphovsmännen. Se bara på tunnelbaneutsmyckningen i Stockholm! -Det finns en bredd inom konsten och ett konstintresse kvar bland landets konstföreningar, trots vikande medlemstal. Vi skall heller inte glömma de hjältar till gallerister som runt i landet, även på Hornsgatepuckeln, oförtrutet arbetar på för en konst de tror på. -Kan konstkritiken sammanföra intresset för samhället, med kunnandet i konsten, experimentlusta och tradition då kan konstkritik bli en betydelsefull länk mellan publiken och konsten. Men den eländiga stockholmscentrerade konstkritiken, vem behöver den i dag? |