| (Sorry - this text is not available in English...) |
|
PRATGLAD, ENERGISK OCH RASTLÖS...
Peter Ekström berättar Antagligen var konferensen ett närmast unikt möte mellan konstnärer och en aktiv publik där man diskuterade på lika villkor. Kanske utan motsvarighet både tidigare och senare. Här handlade det inte om att ensidigt försöka beskriva konstnärernas strävan för publiken. Detta var inte konstpedagogik inför "den oförstående allmänheten". Här skulle inte "vi" förklara något för "dem". Denna publik var användare som ställde krav på oss konstnärer. Politiskt aktiva av lite olika schatteringar som på fullaste allvar förväntade sig att bildskaparna också skulle dra sitt strå till stacken. Men inte enbart för att deras bilder skulle gå att hänga ovanför sofforna i finrummen hos den politiskt medvetna publiken. Utan framför allt därför att bilderna verkligen skulle bli den aktiva part i det offentliga samtalet som den tidens politiska rörelse talade så mycket om. En stor del av den konstnär som Torsten Jurell är idag formas redan där och då. Skolslut. Debut. Diskussion. Kamraterna Jim och Rolf som frågar om han vill vara med i en studiecirkel. En politisk rörelses mer eller mindre rimliga förväntningar på bildkonsten. Mer diskussion ... Det var avgörande år för Torsten. 1976 gick han ut Valands Konstskola. Efter diverse olika grupp- och elevutställningar tidigare debuterade han då också på Galleri Oktober i Göteborg. Oktoberbokhandlarna var vid den här tiden Sveriges mest omfattande bokhandelskedja. De fanns i snart sagt varje större kommun i landet. I anslutning till många av dem var små gallerier inrättade. En del av dem hade en mycket ambitiös verksamhet. Vi var många som debuterade där. Där fick vi en publik, en intresserad publik som gärna gick in i diskussion med oss. Där fick vi också ett slags distributionsnät för vår konst. Redan 1974 började Torsten att arbeta på sitt första stora konstnärliga projekt. Det behandlade finska inbördeskriget 1918 och kom så småningom att få titeln Rött blod vit frost. Bakgrunden var att Torsten läst Carsten Palmaers och Raimo Mankinens bok Finlands röda garden. Han låg hemma i påssjuka och funderade på att ge upp det knoppande konstnärskapet. Men denna bok grep honom djupt. Här fanns ett stycke nära historia som knappt omnämndes i skolans undervisning men som egentligen handlade om ett revolutionsförsök på vår egen bakgård. Både i Finland och Sverige tegs det systematiskt om detta. För andra än experterna fanns bara frag-mentariska kunskaper. Ett undantag var naturligtvis Väinö Linnas romantrilogi Under polstjärnan. Här hittade Torsten Jurell något att berätta, något som kunde motivera konstnärskapet. Först försökte han måla i olja, till slut blev det en lång svit träsnitt. Då stämde det. Det var också helt naturligt. På Valands Konstskola hade Torsten Jurell kommit i kontakt med Torsten Billman som tillfälligt var där som lärare. Han uppmuntrade unge Torsten att göra Finlandsbilderna. Inflytandet från honom blev stort på flera områden; teknik, motivkrets, engagemang, attityd till det egna konstnärskapet. Och det höll i sig länge. Torsten Billmans stil hade tydliga rötter i 1920- och 1930-talens expressionism. Han var den store socialrealisten i Sverige vid sidan av Albin Amelin. Vid den tiden hade träsnittet en renässans med konstnärer som Frans Masareel, Carl Meffert och Käthe Kollwitz efter att ha återupplivats som konstnärlig teknik av Paul Gauguin, Edvard Munch, Ernst Ludwig Kirchner, Erich Heckel och andra runt sekelskiftet. I konstsammanhangen hade då träsnittet sedan länge betraktats som underlägset, klumpigt och vulgärt, ett slags förlängning på den så kallade folkkonsten. Att 1930-talets konstnärer valde träsnittet berodde inte enbart på dess konstnärliga uttrycksmöjligheter och att det var enkelt att framställa, utan också just på att det betraktades som ofint, vulgärt, folkligt. Det fanns en tilltalande symbolik i att använda träsnittstekniken. Det rimmade väl med det sociala engagemanget. Det var praktiskt att använda för affischer och illustrationer. Det gick lätt att sprida. Det var billigt att köpa. Formmässigt fanns där en möjlig råhet och direkthet som var tilltalande i sammanhanget. Nu utvecklade man också det närbesläktade linoleumsnittet. En konstnärlig rörelse omkring träsnittet och linoleumsnittet uppstod. Den fick sina förgreningar också i Mexiko och i Kina. När träsnittet sedan kommer tillbaka för en andra europeisk renässans i slutet på 1960-talet är det nog via dessa förgreningar. Då är det de mexikanska konstnärerna i El Taller de Grafica Popular (TGP), till exempel Leopoldo Mendez och de kinesiska 1940-talskonstnärerna omkring Yenan akademin, till exempel Wang Qi, som blir de direkta förebilderna. från dem hittar de unga i början av 1970-talet sedan tillbaka till de europeiska föregångarna. Nu fortsätter de att leta. Ner till europeisk renässans och medeltid. Till tidiga flygblad, kistebrev och skillingtryck. Och tillbaka till den äldre mexikanska grafiken och via Japan till Kina igen; det var ju därifrån träsnittet kom från början. Torsten Jurell är varken ensam eller först i denna senare träsnittsrenässans. Det finns andra. I Danmark arbetar Dea Trier Mörch och Röde Mor-kollektivet. I Sverige finns Kerstin Abram-Nilsson, Ingrid Olsson, Olof Sandahl, Kristina Anshelm, Petter Zennström, Ulla Wennberg och Gun Kessle för att bara nämna några. De äldre, framför allt Torsten Billman och Sven Ljungberg, fortsätter med förnyad kraft vad de redan påbörjat. Projektet Rött blod vit frost nådde sin kulmen 1977. Det året föddes också Torstens första barn, sonen Oskar. En hektisk tid alltså. 1984 trycktes Torsten Jurells Finlandsbilder i en bok med text på svenska och finska av Carsten Palmaer. Ironiskt nog kom den ut på förlag Mannerheim & Mannerheim, vars ägare faktiskt var släkt med den general Mannerheim som ledde den vita sidan i det finska inbördeskriget och som ansvarade för en del av illgärningarna efter segern. Med Rött blod vit frost bidrar Torsten Jurell till att ge bild och begriplighet åt ett nästan okänt skede i vår Nära historia. Inte bara i Sverige utan också i Finland där hans bilder väcker stor uppmärksamhet. För de flesta recensenterna av boken eller utställningen framstod uppenbarligen ämnet som en stor nyhet. Många tidningar uppmärksammade Finlandsbilderna. Men de flesta skribenter ägnade den största delen av spaltutrymmet åt kortfattade resuméer av inbördeskriget. Bara i bisatser nämndes något om Torstens bilder. Och för all del, så konstnärligt nyskapande kanske de inte var, tagna ur sitt sammanhang. Deras styrka ligger möjligen mest i att de berättar en okänd historia. Hur som helst tyckte Åke Haneus på Sundsvalls Tidning att Jurells bilder var "svala och saknade inlevelse". Men Göran Schildt på Svenska Dagbladet menade att bilderna hade en "vresig äkthet, levande känsla för miljön och en imponerande konstnärlig skicklighet". Långt innan hans finska uppdrag var avslutat hade han både avverkat och påbörjat flera andra projekt. Och däremellan hann han med en stor mängd ströbilder i olika tekniker. Han målade i olja, han målade akvarell, han experimenterade vidare med träsnittet. På 1970-talet var det väl inte så givet vilken riktning konstnärskapet skulle ta. Det var inte ens givet att det var konstnär han skulle bli. Liksom för många andra på 1960- och 1970-talen betydde USA:s krig i Vietnam mycket för Torsten Jurell. Men det var först senare som Torstens bilder kom att vara i direkt samklang med en specifik rörelse. I december 1979 gick Sovjet in i Afghanistan. Torsten engagerade sig i Afghanistankriget från första början. Tillsammans med sex andra konstnärer och en arkitekt producerade han en temautställning som ställde saken på sin spets. Härlig är jorden hette utställningen och den var ursprungligen tänkt som en ganska allmän protest mot den aggressiva supermakten Sovjet som skulle arrangera olympiad 1980. Men under arbetets upptakt 1979 skedde invasionen av Afghanistan och utställningens innehåll fick en tydlig riktning och en djup intensitet. Samma år föddes också Torstens dotter Stina. När det var vernissage i maj på Frölunda Kulturhus utanför Göteborg så bestod den av en flammande protest mot Sovjets krig. Bilderna, skulpturerna och installationerna hade delvis en häftig och makaber provokativ ton. Bland annat framställdes Sovjets ledare Brezjnev som kannibal med afghanskt barnblod rinnande i mungiporna. Men Sovjets generalkonsul Pjotr Klimenkov ogillade utställningen. Fast det kanske inte var så värst överraskande. I en intervju i tidningen Arbetet stod bland annat: "Utställningen är en smutsig provokation som gör stor skada. Allt i utställningen som kan uppfattas som en förolämpning mot Sovjet och dess statsöverhuvud Leonid Brezjnev ska tas bort. Hur det skall göras är inte min sak. Jag kan inte blanda mig i era angelägenheter. Men jag vill se att relationerna mellan våra länder utvecklas i god anda. Det som står i utställningsbroschyren är ren lögn. Den skadar Sovjets relationer till Sverige. Vi accepterar inte utställningen." Landshövding Carl Persson vidarebefordrade Klimenkovs protest genom en formell anmälan till polisen. Och medan ärendet utreddes, gick Göteborgs kommunfullmäktiges moderate ordförande Åke Norling ut i pressen och beklagade den "snuskiga" utställningen. Han sa sig också ha förståelse för Sovjet och att han skulle ha stoppat utställningen om han bara hade haft lagliga medel. Polisen finner naturligtvis ingen grund att stänga utställningen. Istället blir det publiksuccé. Men skandalen är inte över med det. Vart än konstnärsgruppen sedan kom var det problem. Efter Afghanistan såg Torsten tydligare. Han förstod vad priset för ett personligt engagemang kunde bli. Han förstod men han fortsatte på det inslagna spåret. Det är i samband med rabaldret omkring Härlig är jorden som Torstens skrivande får fart. Det är nödvändigt. Nästan ingen annan försvarar ju utställningen mot alla angreppen. Så han sätter sig vid skrivmaskinen. Sedan går han upp till Göteborgspostens kulturredaktör Karl Beijbom. Denne läser och skakar på huvudet. Gå hem och skriv om, säger han. Så det gör Torsten. Till slut får han fram en text som den kritiske Beijbom trycker. Det blir roligt att skriva när texterna fungerar. Så sedan blir det en massa artiklar om konst och politik och annat. I Folket i Bild/Kulturfront, Aftonbladet, Göteborgsposten och andra tidningar. Ämnena varierar; i FiB/K tar han till och med initiativ till en långvarig diskussion om dödsbegreppet. Han mycket är aktiv i den då pågående debatten om yttrandefrihetsutredningen. Kanske bidrar hans artiklar där till hur lagtexterna slutligen utformas, han har ett aktuellt och praktiskt perspektiv på frågan. Han skriver också några noveller. Bland annat ett par med Hodja Nasreddin som huvudperson. De anknyter till Afghanistankriget. Vid tiden för Härlig är jorden-affären flyttade Torsten till Stockholm. Han hyrde en ateljé i direkt anslutning till Folket i Bild/Kulturfronts redaktion på Herkulesgatan där jag då arbetade som layoutredaktör och diverse annat. Han blev ganska naturligt FiB/K:s husartist och kom så småningom mer än någon annan konstnär att förknippas med tidskriften. Vi arbetade ihop, vi umgicks, vi diskuterade. Vi turades om att köpa lunchmaten. Bröd med, italiensk salami, oliver. Torsten var välorienterad i Hötorgshallen, han visade sig vara lite gourmé. Han inte bara åt sniglar, han kunde koka dem själv. Ibland handlade våra diskussioner om konst och politik men minst lika ofta om tjejer och musik. Eller persiska mattor och mat. Folkmusik och sådant som var politiskt korrekt i slutet på 1970-talet, spelade han inte. I Torstens ateljé fortsatte bandspelaren att glöda av inte bara Rolling Stones, som ju kanske ändå kunde ursäktas, utan också av Grace Jones och Frankie goes to Hollywood. Då kommer åsnorna in i hans liv. Det är 1981. De är egentligen det första han gör i den nya ateljén i Stockholm, resultatet av en blixtrande ingivelse. På radion hör han en dag ett föredrag om fördelarna med ekonomisk nolltillväxt. Detta framstår för honom som ett koncentrat av dumhet. Bilden av åsnorna som övertygat sin medhjälpare att de tillsammans kan flyga med bara brädlappar till vingar står genast klar för honom. Resultatet blir ett ganska komplicerat träsnitt, betydligt mer detaljerat än det mesta han gjort tidigare, mer dürerskt. Men han gör det på en dag. Det är klart inne i huvudet på honom i samma ögonblick han stängt av radion, det behöver bara verkställas. På kvällen är snittet färdigt och han sitter hemma i köket tillsammans med Klas Östergren och ser vad det är han har gjort. De ser att det är dürerskt och de ser möjligheterna i bilden. Den innehåller andra bilder. En bild av hopp. Och av dumhet. Den är ett slags program för, ska det visa sig, de kommande fem åren. Klas och Torsten döper den första åsnebilden till Hopp. Och det dröjer inte många dagar förrän Hopp har fått sällskap av Tro och Kärlek. När åsneprojektet avslutas 1986 så har det blivit drygt tjugo träsnitt och ett par trägravyrer i olika storlekar och ett antal skulpturer i trä och brons. Inne i detta åsnearbete studerar Torsten Albrecht Dürer och Francisco Goya. De blir hans äldre kollegor som tvärs genom historien kan komma med råd och dåd. Samtalspartners. Hos Dürer finner Torsten tekniska lösningar och utmaningar. Med honom i sällskap blir åsnorna apokalyptiska. Tunga. Hos Goya hittar han drastiska lösningar på innehållsliga problem. Hos honom finns ett bråddjup, ett svart hål ur vilket det oväntade kryper upp. Och från honom kommer rader av bifigurer vandrande i procession. Men de får vänta lite, nu är det bråttom att göra färdigt åsnorna. Arbetet uppslukar Torsten. Och han slukar arbetet. Torsten lever med sina åsnor. Han ställer ut dem. Tillsammans med Klas Östergren samlar han dem i en bok. Klas har redan tidigt skrivit en text till åsnorna. Men nu skriver han helt nya texter; kortfattad och mycket dubbeltydig prosalyrik. Boken får titeln Hoppets triumf och kommer ut 1986. Då häpnar många recensenter över det de upplever som den otänkbara kombinationen Klas och Torsten. Klas Östergren borde ju representera ett 1980-tal som tar avstånd från Torsten Jurells 1970-tal. Och tvärtom. Att ingen av dem är fången i ett decennium och att decennierna dessutom förmår att innehålla mer än en konstriktning i taget, är svårt att acceptera. Att Östergrens texter snarare illustrerar Torstens bilder än tvärtom visar sig också vara nästan omöjligt att begripa. I Expressen skriver Sören Engblom: "O vad jag önskar att Östergren och Jurell ägnat sig åt att skriva goda romaner och göra politiska propagandabilder och låtit åsnorna vara i fred och det här projektet vila där det hör hemma: i skrivbordslådan." Men kritiken är lika oenig om bokens kvalitet som om vad den egentligen handlar om. Bo Cavefors berömmer den: "Jurell är en begåvning i skärningspunkten mellan mystikern Lars Hillersberg och Petter Zennströms politiska moralism ... Nog sagt om Klas Östergrens säregna och mycket personliga texter. Jag är övertygad om att många kommer att smaka på dem, länge, oändligt ömt." Och Magnus Ringgren hyllar den i Aftonbladet: "Texterna är inte ens halva boken. Jurells bilder är mer vilda än tama. Han är en driven träsnittare ... Köp och njut - men behåll för allt i världen din upptäckt för dig själv!" Åsneprojektet fick sina biprodukter. Det öppnade också för kommande arbete. Under arbetet med åsnorna nosade Torsten lite mer på skulpturen. Skulpterat hade han gjort lite halvhjärtat redan tidigare. Men nu började det att lossna. En åsna försågs med vingar och lättade nätan. Ett åsnehuvud lades tillsammans med andra ting i en Processionsvagga. Från träsnittare till träsnidare var steget inte så långt. Processionsvagga är inkörsporten till nya teman. Den hamnar som rekvisita i en målning som får namnet Don Quijote-internationalen. Det är ett typiskt drag för Torsten; ett slags interaktivitet mellan de olika verken. Skulpturerna vill vara med i målningarna. Målningarna avsätter grafiska blad. Dessa smyger sig in i relieferna. Och så vidare. Det är nu alla Goyas figurer som fått stå och vänta i kulisserna äntligen får myllra in på scenen. Nu får Torsten en hel uppsättning av trattskallar och andra idioter att möblera sina målningar och reliefer med. Ja, Goya finns där småmysande i bakgrunden och George Grosz också, men uppsättningen typer är Torstens egna. De myllrar fram. Ohejdat. Bildbyggena blir mer komplicerade. De enskilda verkens betydelser blir nu inte längre alltid så entydiga. Med åsnorna kommer kvinnorna. En svit om fyra kallas Babysitters. De är födda samtidigt som de första åsnorna. Färgträsnitt. Lite japanska. Vad är det för politiskt med dem? Antagligen inget alls. De är bara vackra. Och starka. De betyder också något i Torstens liv. Därför är de där. Kanske är de en symbol för den goda sidan. Apokalypsens fyra ryttare är förvisso tunga. ändå vägs de upp av en kvinnas leende och en mjuk hands smekning. En blick från henne och tyngden försvinner. Hennes solidaritet och omsorg är motkraften. Hon är kärleken, det goda i människan. Det sitter inte i kvinnans gener, det har inget med biologi att göra. Det handlar nog mest om att Torsten råkar vara man. Men också om att det är männen som sitter i styrelserummen och männen som för krigen. Torstens kvinnor har mystifierat. Utställningskommissarier har betraktat dem med misstänksamhet. Som om de vore något slags femtekolonnare för gud vet vilka smygvärderingar. Är de ironiska? Varför är de vackra? År skönheten ett ställningstagande? Ibland har de blivit mer problematiska än den mest bloddrypande politiska satir. Allt beror på sammanhanget. I någon intervju säger Torsten så här: "Det är först när konst- verket når ett socialt sammanhang som det blir till kuggar och hjul." Torstens kvinnor har sällskap. De får samsas med trattskallarna, med åsnorna, med girigbukarna och klättrarna. Med de fyra ryttarna. Och med Torsten själv. Sällskapet påverkar dem. De står inte isolerade. Särskilt med tanke på att de nästan aldrig är regelrätta porträtt. Jovisst har de namn ibland. Men mer typ än personlighet. De kan inte "bara" vara kvinnor, de blir ovillkorligen ett slags aktörer på Torstens scen. Ett kvinnoansikte måste inte vara "politiskt", men visst kan det vara det. Hur som helst, från åsnetiden och framåt blir kvinnorna ett slags ständigt pågående sidotema i Torstens konst. Lite tunna och snedögda med sirliga händer har de varit med sedan dess. Med ett milt leende har de tittat in från sidan. Någon gång har de deltagit. Denna Första halva av 1980-talet är intensiv för Torsten Jurell. Han experimenterar, han studerar. Han genomför ett flertal projekt med samma omfattning som Finlandsbilderna men på en bråkdel av tiden. 1983 gör han tillsammans med Ulf Nilsson boken Mörkret som handlar om en gruvolycka i Skåne i slutet av 1800-talet. Boken innehåller nitton träsnitt varav flera grisaille. Stilmässigt hänger denna svit samman med Finlandsbilderna. Är Torsten en eklektiker? Snor han och lånar? Ja, det är klart han gör. Vilken konstnär gör inte det? Ta Picasso. I de tidiga åren tog han en runda i kollegornas ateljéer ibland om morgonen. Då ställde de undan sina bästa grejer för de visste att Picasso knyckte deras idéer om han bara kom åt. Sedan gick han hem och gjorde dem på sitt sätt. Ofta bättre. Torsten har inte Picassos dåliga ungdomsvanor. Han har rätt begränsade relationer till samtidskonsten. Direkt avståndstagande till vissa företeelser. Men även med Torsten är det nog till en del så att "konst föder konst". Det vill säga att en stor del av hans inspiration kommer från andra konstnärer. Men därför kretsar hans konst inte innehållsmässigt kring annan konst. Fast så är det med en del. Ja, det är en vanlig attityd i konsten idag. Till stor del är den en inomkonstlig angelägenhet. Så är det inte med Torsten. Visst kan han låta sig inspireras av äldre och yngre mästare men aldrig i syfte att det skulle vara motivet i sig. Han vänder sig utåt. Han läser andra tidningar än konsttidskrifter. Han behandlar andra problem än språk och representation. Han är ingen dekonstruktivist. Han är inte postmodern. I varje fall inte i ordets normala betydelse. Torsten har medvetet ställt in sig i en konstnärlig tradition. För honom är detta inte någon begränsning. Men denna tradition är heller inget syfte i sig. Han är inte inomkonstlig, sysslar minimalt lite med parafraser, citat och hänsyftningar till konstteori eller konsthistoria. Han tittar ut från traditionen, bort från konsten. Där ute i samtidens händelser finner han sina motiv och sin egentliga drivkraft som konstnär. Eller för att använda Picassos ord: "Jag söker inspiration i verkligheten. Endast verkligheten sätter min fantasi i rörelse och ger mig nytt liv." Kanske han är modernist? Om jag inte tänkte mig noga för så skulle jag genast, och kraftfullt, svara nej. Men, men, visst finns det hos Torsten Jurell modernistiska drag. I alla fall om man undantar det där med modernisternas avståndstagande från traditionen. Men intresset för det utomeuropeiska. Omvärderingen av det Höga i konsten. Formens fragmentarisering och ytmässigheten. Samhällsengagemanget. Relativismen, resonemanget om sammanhanget. Jo, då stämmer det bra. åtminstone med den tidiga modernismen; Picasso på 1910-talet. Vladimir Majakovskij kanske också. Ytterligare några. Det där blir synligt i slutet på 1980-talet och håller sedan i sig. Främst är det i arbetet med Herr K - en passionshistoria som det märks. Denna omfattande svit av reliefer, målningar och träsnitt är resultatet av en ny konstnärlig ingivelse. Den är inte lika blixtrande som den gången med åsnorna men resulterar i ett åtskilligt mer omfattande arbete vars olika biprodukter är svåröverskådliga. I början på 1980-talet läser Torsten Franz Kafkas roman Processen från 1914. Nu får alla Goyas figurer verkligen göra nytta för sig. Det lite vaga hos Don Quijote-internationalen blir nu precist och målinriktat. Här finns ett ämne som bara står och väntar på att befolkas av trattskallarna och de andra. Kärnan i arbetet med Herr K blir till slut fyra stora ekreliefer som står färdiga 1988. I dem finns mycket av den tidiga modernismen, förutom själva romanen som ju också hör hemma där. Där finns fragmentariseringen, det ytmässiga, den lite geometriska stiliseringen - som en tidig kubism ungefär. Herr K-relieferna är ett monumentalt arbete, storslaget både i format och anspråk. Det går långt utöver att vara illustration till romanen. Samtidigt som han lustfyllt släpper lös modernismen i sitt arbete gör sig en annan del av traditionen påmind. Torsten arbetar med trä. För relieferna har han valt mycket ek. Inte för att den är mest lättarbetad. Det finns andra träslag och helt andra material som är mycket bekvämare och smidigare. Men det är i ek de gamla arbetade; träsniderierna på Vasaskeppet är i ek, de medeltida altarskåpen är det. Eken är tradition men också laddad symbol, ett material för monument. Så mitt i Torstens modernism dyker den traditionstyngda eken upp. Med sig för den en äldre tids sätt att bygga bild, en välbeprövad dramaturgi fastgjuten i det västerländska kulturarvet. Som ett direkt resultat av arbetet med Herr K följer Torstens dialysprojekt. Fast det finns naturligtvis fler orsaker till att han tar sig an detta ämne. Främst är det naturligtvis att dialysfallet är ett av flera exempel vid den här tiden på hur det aldrig gör att få rätt mot överheten när den sluter sig samman. Det ligger i tiden. Klassamhället visar sig bestå. Men en del i det hela är naturligtvis också att Eva, Torstens livskamrat, är sjuksköterska. Dialysskandalen kunde lika gärna ha gällt henne. Journalisten Jan Norming beskrev Dialysmålet i tidningen idag: "Med klubba och stämjärn har Jurell omfördelat skulden. Det tog honom tre år, reliefen i ek är den största han gjort. Hans möda gäller henne, kanske också andra, men främst henne. Han tar inte bara ställning till moraliska, etiska, politiska frågor i största allmänhet, utan också i ett enskilt fall, för en särskild människa. Det är det som gör hans relief så märkvärdig." 1991 köpte sjuksköterskefacket, SHSTF Dialysmålet. Nu hänger denna relief i deras förbundshus i Stockholm. Men ibland lånar Torsten den. Den är ju ett av hans nyckelverk och har fått vara med på otaliga utställningar. Det som under 1992 och 1993 blir ekreliefen Tyskland och Ossietzky skissar Torsten i vissa delar fram i dator. "Med Tyskland och Ossietzky kunde jag knyta ihop tankar och intryck från Heinrich Manns undersåten, Kurt Tucholsky, bilder ur Simplicissimus, 1700-tals träkyrkobarock, men inte minst bestämdes formen av lek i datorn. Jag scannade in en bild på en träängel, klonade, vrängde, och samplade." Det var Jan Myrdal som uppmärksammade fallet Ossietzky och påtalade orättvisan i det. Ossietzky har inte fått formell återupprättelse. Men Torsten Jurells stora relief över honom fick i alla fall sin placering i hemstaden Hamburgs Ossietzkybibliotek 1994. Linjen är för övrigt viktig för Torsten. Det är nog tecknare han är, vad han än gör. I grafiken dominerar linjen. I måleriet likaså, där ligger alltid en kraftfullt markerad teckning som bas. Och även i skulpturen är linjen viktig, konturer, tunna ristande linjer. Nästan alla hans verk skulle antagligen kunna översättas till teckningar utan att förlora alltför mycket. De senare skulpturerna och relieferna har blivit rätt afrikanska. Ytor har fått bukta inåt istället för utåt. Volymer kan skildras på många sätt, bland annat genom frånvaro. Stiliseringen är stramare. Exotismen börjar ersättas med inifrån kommande magi. För Torsten är detta nytt. Det vill säga han har naturligtvis känt till alltsammans sedan lång tid. Alla dessa ingredienser har länge använts flitigt i konsten. Bland annat av unga modernister som Picasso vid seklets början. Ja, det kanske är modernist han är? I sin konst har han vissa likheter med Henri Gaudier-Brezska, en annan tidig modernist. åtminstone så som han gestaltas i filmen Den vilde Messias. Pratglad, energisk och rastlös. Så länge han är jurellsk är det ingen fara. Så Länge han faktiskt har något eget att säga så smälter alla influenserna in i honom utan problem. Men i stiltjeperioderna riskerar det att bli lite trist. Så är det för de flesta konstnärer. Flödet. är inte konstant. Men man jobbar kanske på ändå. Då står formerna och figurerna där och puffar lite för sig själva. tomgång ... Men när det pockande ärendet fyller honom så blir formen ett verktyg igen och figurerna villiga aktörer på hans scen. Då spelar de upp ett nytt infernaliskt skådespel. Peter Ekström Konstnär, journalist och konstskribent |