| (Sorry - this text is not available in English...) |
|
UNDERBARA KVINNOR VID VATTEN
Carl Henrik Svenstedt, december 1995 Det är vackert och underbart. Dessutom ett mycket mer intelligent sätt att utnyttja en stock. Numera vet också den som tagit den kommunala vattenspindeln vid Lilla Bommen och kryssat sig bort mot Cityvarvet och Lundbyhamnen att fyra hårt målade konkava damer även fattat posto vid Eriksbergsvarvets nya kaj. Med sina skålade putande kinder blåser i alla de fyra väderstrecken, högtidligt och muntert. Systrarna Vind alltså: Sunnan, Östan, Västan och Nordan, snidade av Torsten Jurell ur pollare av tryckimpregnerad fur och ankrade i bryggan som stävjungfrur till Tengroths hyres- och hotell- fregatter. Bakom dem ruvar Claes Hakes samurajer i granit. Vinden står på från sjön, stora färjor drar förbi, mäktiga containerlastare, den gröna Carmen av Stockholm, den roströda Desdemona av Pireus... Här öppnar sig en oceanisk stad, mina damer och herrar! Kanske den enda i Sverige. Här arbetar konstnärerna i fot i stället för tum och i ton i stället för kilo. Det finns en egendomlighet med flickkvartetten: alla fyra vänder sig mot land. Galjonsfigurer ska vända sig utåt och framåt, i färdriktningen, till havs. Men kanske vill de blåsa liv i varvet som sovit så länge? Förklaringen är sannolikt enkel: det är rent koketteri. Damerna vänder sig mot framtidens flanörer, med den utstuderade nonchalans som endast Göteborgs sletna blondiner kan uppvisa. Världens vackraste kvinnor för övrigt. Samma koketteri finns ju hos dessa snaggade bjässar i svarta jeans och boots som hugger i trä eller sten i ateljéer stora som panncentraler. Ibland får man för sig att också riktiga karlar bara finns i Göteborg. Passionsmåleriet är som bekant en egen genre i konsthistorien. Jesu liv komprimeras i glödande eller dova färger i kyrkornas dunkel, till allmogens förundran och fostran. Det har varit första mötet med konsten för Europas massor sen medeltiden. Passionsmåleriet är också en parabel. I konstnärens mästerskap ingår att (utan att rubba den fasta formen!) kunna placera in samtiden så lätt och skickligt att det klarögda folket omedelbart igenkänner sina hjältar och sina herrar. De senare har ju vanligen varit så uppblåsta att de bara kan spegla sig i ytan och upptäcker lyckligtvis sällan den dubbla bottnen. När de gör det steglas målaren omsorgsfullt. Slutligen är passionsmåleriet på sitt eget sätt rumsligt, med infallen av utskurna eller halvpro–p;filerade figurer i olika vinklar mot centralmotivet, beroende på hur man ställer triptykens flygelmotiv. Eftersom Torsten Jurell är den svenska träskulpturens nye mästare –p; en av de märkligaste sen Bror Hjorths dagar –p; har också hans passionsmåleri en social bäring. Medborgaren i mitten! Med Herr K är det då så att han blir en dag offentlig handling: han överklagar kanske en p-bot eftersom han inte har bil. När han vägrar kapitulera inför den första omgången våldshandlingar (i symbolvärlden, mina damer och herrar, givetvis enbart i symbolvärlden!) från den s.k. rättvisans tjänare, finner han sig plötsligt exponerad för krafter han snart tappar kontrollen över. Det är Spelarna som träder in på scenen, den cyniska Offentligheten som utnyttjar medborgaren i sin stötpoker. När passionen trummats upp till det outhärdliga blir det K som spikas upp på korset, av sina egna. Så förlöses samhällets spänningar och Status Quo kan förbli vid makten. Mönstret är klassiskt, hjälten odödlig i folkens historia. Han är en peon, ett bondeoffer. Jurells svit är oändligt varierad och sofistikerad med rader av förstudier i skilda material innan stockarna huggits ur uppländsk ek. På kulturhuset i Paris ställde vi ut hela successionen från stock till färdigt motiv, med hyvelbänk, huggjärn och allt. På tredje dagen kom de små diskreta herrarna som tummade på eggen och närsynt kikade på ansatsen i hugget. Det mumlades och muttrades –p; det var verktygsmästarna som kom; i denna vindkänsliga stad tycks specialisterna känna på vittringen när något märkligt är på gång. Besökarna hade heller inga svårigheter att läsa innebörden. På de stora språken betyder "passion" alltså också lidande, det får man inte glömma, mina damer och herrar! Smärtan är hängivelsens dolda sprängkraft. Golgatavandringen är en passion där hängivelsen övergår i lidandet. Utställningen blev en stor framgång som öppnade dörren till Europa. Sånt kräver ett nästan osannolikt förarbete och det är nog bara ett halvdussin svenska konstnärer som haft talangen och tågan att klara av den stora franska scenen. Samt efterarbete: när kulturhuset stängde försvann Jurell ner i Louvrens innersta utrymmen där stockar och bjälkar från sumerer och kelter förvaras. Arbete är arbete och fritid är studier. Sen kan det föra hur långt som helst. Torsten har haft 10 utställningar i svit enbart i Frankrike. Han kommer nu att bli inbjuden till tävlingen om den europeiska skulpturens vackraste trofé, Prix Antoine Bourdelle, med följande utställning i den gamle läromästarens eget museum. Det hör till bilden att allt Torsten Jurell gör är så oerhört vackert. Det grova som alla tror är träsnittets förutsättning, upplöses i lätthet o ch sofistikering. Som all äkta folkkonst från spets- knyppling till knivsmide, för övrigt. (Det är bara gröna fundamentalister från stan som tvingar linoleumtryck och glödritningar på barn och bönder.) Vackrast är den tjänande syster på RIL i Linköping som fick ta på sig läkarens och sjukhusingenjörens straff i dialysmålet. (En slarvigt designad och placerad knapp ledde vätskorna fel; patienten dog.) Ett mål som var glasklart för rättsmedvetandet trots maktens alla fördunklingar. Det är ännu en passionshistoria och ännu en parabel. Men nu ligger vi så nära samtidshistorien och dokumentet att sjukhusdirektörerna går och sneglar på reliefen för att se om deras konterfej skurits in i virket för alla tider. Jag känner naturligtvis igen dem - och jag känner igen henne, eftersom det av en egendomlig tillfällighet var min barndoms lasarett, vanskött och kört i botten under det hemska 80-talsmörkret i stans historia. Tyskland och Ossietzky är berättelsen om samma rättslöshet i det stora och dystra europeiska 1900-talet, mer komplex och mindre självklar. En historielektion i trä för vår tid som på nytt ser brunskjortorna marschera, från Kode till Kalabrien. Den bär med sig den kanske vackraste reliefen som Torsten Jurell skurit: Kriget som teater. Hur den kom till? Ett mantelveck frasade i ett annat motiv och blev en ridå för det som vi verkligen kallar "krigsscenen". Där finns världen, ett altarskåp för passionen. Hängivelse och smärta. Egentligen inget märkvärdigt, säger han själv. Det är tankarna som vandrar medan händerna arbetar. "Telefonklotter". Fast i trä förstås. Il y a rien de normal chez les gens ordinaires heter en genialisk film från 1994 av en ung kvinnlig fransk regissör: Det finns väl inget normalt med vanliga människor? Torsten Jurell har samma kvicka och kloka hållning: han vill spåra den vanliga nyfikenheten hos ovanligt folk. Det går inte på en höft: metodiskt bygger han upp sin publik från basen, utställning för utställning, debatt för debatt. Sextioåtta utställningar sen 1976 finns på senaste listan, merparten separatutställningar - "ett urval". Fem böcker. Hänger på tjugo museer. Och publiken växer stadigt; han säljer allt han gör. Ändå finns inget insmickrande i motiven. Historien är hård och mörk, vreden flammar, mina damer och herrar! I det här landet har folk alltid tilltalats av konstnärer som ger sig på hårda och motspänstiga material. Det är ju så vi har det, häruppe. Hårda material kräver tid och perspektiv. Man kan ju inte tänka sig en runsten där det står att Asmund har gått för att fiska, under tiden högg jag Ragvald denna sten. I vilket fall står nu ett väldigt, konkavt kvinnoansikte i hårdaste teak på sitt fundament i Torstens ateljé. Bredvid vilar ett litet kvinnoansikte i sten. |