(Sorry - in present time no text are available in English...)

text av Lars Andrée och Marianne Fors.
Publicerad i Herr K - En Passionshistoria / La
Passion De Monsieur K , RESPIT Förlag,
Strasbourg 1990


Torsten Jurell har med sin viktiga svit Herr K - en passionshistoria skapat ett säreget konstverk. Bilderna har vuxit fram i nära anslutning till Franz Kafkas roman Processen men de utgör ingen enkel illustration till berättelsen, kanske inte ens en kommentar; de strävar ytterst åt ett annat håll. Studerar man dem nära skall man finna att de är självständiga i förhållande till ursprungstexten på samma sätt som många religiösa bilder visar sig vara fristående om inte från religionen så från den religiösa texten.

Fredagen den 31 juli 1914, fyra veckor efter sin 31:a födelsedag, skriver Franz Kafka i sin dagbok: "Trots allt är jag föga berörd av denna fattigdom och jag är mer beslutsam än någonsin. I eftermiddag måste jag stanna på fabriken, jag ska inte bo hemma, för Elli och hennes två barn installerar sig hos oss. Men jag kommer att skriva trots allt, till varje pris; det är mitt sätt att slåss för att hålla mig vid liv."

För att kunna skriva kräver Kafka absolut avskildhet och total ro under långa och sammanhängande perioder. Första världskriget har just brutit ut och för första gången i sitt liv tvingas han lämna föräldrahemmet för att bo inhyst i sina systrars lägenheter. Han fortsätter emellertid att inta sina måltider hos föräldrarna.

Kafkas misär är privat och han tillägnar sig den på ett extremt subjektivt sätt utan förmåga att lyfta blicken bortom sin närmaste omgivning, men helt paradoxalt pressas han mitt i denna oroliga tid till att tillfälligt bryta sig ur sin letargi, inte för att rädda världen utan för att rädda sig själv på det enda sätt han känner till genom att skriva.

Lördagen den 15 augusti noterar Kafka om sitt författarskap: "Det finns ingen möjlig förbättring för mig annat än på detta sätt." En vecka senare nämner han för första gången romanen Processen i dagboken.

Torsten Jurell är en konstnär med annorlunda uttrycksmedel, i ett annat land och i en helt annan tid. Från centraleuropeisk krigstid till svenskt 1980-tal. Som konstnärstyper är Jurell och Kafka varandras motsatser.

Jurell deltar i den politiska debatten, skriver konstpresentationer, publicerar texter och bilder. När vi läser hans artiklar så ser vi att hans ställningstaganden formuleras med konstnärskapet som grund. Han är artist och medborgare, aldrig politiker.

Vänder vi blicken mot hans bilder så möts vi av en hel rad aktuella tidsbilder. Lejonet i Panjshirdalen och Apokalypsens fyra ryttare är stora, kraftfulla träreliefer som har sin utgångspunkt i Sovjetunionens angreppskrig mot Afghanistan. Dessa har, tillsammans med t ex några nästan kusligt intima träsnitt på Olof Palme som publicerades i tidskriften Förr och Nu något år före det tragiska mordet, den egendomliga egenskapen att de sammanfattar en hel epok innan den nått sin fulla mognad, sin bestämmelse.

Det är viktigt att komma ihåg att konstnären arbetar på ett annat sätt än journalisten; konstnären talar inte. Ingen kommer någonsin att kunna måla kriget, inte heller freden.

Jurell berättar att han i början av 80-talet läste Processen och att han ett halvår efter det han lagt boken åt sidan högg en relief direkt med stämjärn och klubba, utan förarbeten: "Arbetet var lustfyllt och formspråket annorlunda så raskt följde två stora färgsnitt."

Var finns minnet av läsningen? Det är som om hantverket skapar bilderna i spetsen av stämjärnet. Vi tror det är riktigt att dra slutsatsen att Jurell inte visste vad han gjorde medan hans händer gjorde det. Det torde vara ett faktum att konstnären inte förverkligat en bild han i förväg hade utarbetad och färdig i huvudet.

Han har istället utnyttjat sitt hantverkskunnande för att med stämjärn och klubba direkt bearbeta en vision och därmed åskådliggöra den just som vision. Allt handlar om att ägna den egna upplevelsen all uppmärksamhet. Eller med andra ord: Jurell framställer inga bilder som han inte redan vidrört. Det är som om vi skulle kunna vara vakna och bearbeta våra drömmar medan vi drömmer dem.

Vi analyserar här inte innebörden av det uppenbart religiösa bildspråk Jurell använder utan noterar bara hur naturligt han visar moderniteten i en gammal bildtradition.

Jurell har i sin drömsyn återskapat de berömda rader som inleder Kafkas berättelse: "Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon", och de allra sista orden i romanen. Passionsberättelsen avslutas som sig bör med en direkt korsfästelsescen: "- Som en hund! sade han, det var som om skammen skulle överleva honom."

Vad mer är: Vi kan med bilderna som utgångspunkt tämligen exakt visa att Jurell kliver in i Kafkas vision av världen. Torsten Jurells Herr K och Franz Kafkas Josef K är normala människor som genom sina handlingar uppenbarar att världen är blind och hemsökt av ondskan.

Fyra år efter det att han påbörjade arbetet med Herr K betraktar Jurell resultatet av sin verksamhet, sin passion. Fyra år är en lång tid. Under fyra år hinner mycket hända också i Sverige men när Jurell i ord tolkar sitt verk sammanfattar han helt kort: "Man kan se Herr K som en man som får parkeringsböter trots att han saknar bil. Som den hedervärda medborgare han är, upprörs han och skriver besväranden. Hans exemplariska handlande skapar en viss oro. Vem har rätt och vad är fel?"

Fyra års arbete sammanfattade i en skenbart enkel liknelse som är omedelbart tillgänglig för envar. Vänder vi på tidsföljden blir resultatet annorlunda. När vi idag genom träsnitt, akvareller, oljor och stora, tunga reliefer i ek följer helheten av Herr K - en passionshistoria ser vi att det är denna upplevelse av Sverige som format bilderna.

Den religiösa ritual, det psykoanalytiska program eller den marxistiska mall som på olika sätt omgärdat Processen bidrar till förståelsen av verket men med Jean-Paul Sartre kan vi säga att med dessa analyser är romanen katalogiserad, fixerad och alltså otillgänglig för konstnärligt skapande.

Jurell läser vid sidan av analyserna, öppnar Kafka, och därmed friläggs romanen och blir en påtaglig upplevelse. Trogen denna sin upplevelse har han gjort det nödvändiga och i ett slag upphävt totaliteten av de tunga och rigoröst utarbetade Kafka-tolkningarna.

Den blå färgen och kompositionens dubbla fiktion i Herr K - en passionshistoria för på ett kuriöst sätt våra tankar till Matthias Grünewalds Den helige Antonius frestelser. Den fiktiva huvudpersonen Herr K framställs som en realistisk gestalt medan hans verkliga omgivning blir fiktiv. På så sätt uppstår en berättelse i berättelsen.

Vi behöver inte tillskriva den blå färgen någon symbolisk innebörd; vi tolkar den automatiskt, var och en av oss, vi behåller den i minnet och den färglägger också innebörden av den sista bilden där färgen blivit annorlunda. Den blå färgen finns där inte av en slump. Den utgör en nödvändig förutsättning för tolkningen av Jurells verk.

När Herr K besvärar sig så sjunker han utan att veta det ned i ett hål. Processen går förlorad för att han envist håller fast vid sin oskuld, men han blir inte förvånad över detta. Ingenstans kan vi se att anklagelsen för att den är falsk skulle vara orättvis. Jurell fixerar i sina bilder det ögonblick när varje rörelse innebär ett hot; han skildrar ett samhälle där också underkastelsen är förbjuden.

Länge har realistiska författare och bildkonstnärer anklagats för att inskränka sig till att producera enkla schablonkopior eller fotografier av det sociala rollspelet. De s k "poststrukturalistiska modernisterna" anser att alla konstverk i själva verket bara refererar, kommenterar eller speglar annan konst och att konsten är sitt eget budskap.

Jurells realism vittnar om motsatsen. Bilderna är hans yrke, hans passion, hans förnämsta uttrycksmedel. Vi måste i själva verket frilägga de sociala banden, rengöra de gamla verken och envist hålla fast vid det upplevda.

Strasbourg, måndag 22 januari 1990

Lars Andrée och Marianne Fors
 

 
[ Back ]